Den språkstrid inom skolförvaltningen som blåste upp i Grankulla har nu bedarrat. Samlingspartiet och Sannfinländarna ville slå samman de finska och svenska skolutskotten till ett gemensamt utskott. Det motsatte sig SFP och tack vare stöd av De Gröna och SDP beslöt stadsfullmäktige med siffrorna 20-15 att man fortsätter med två separata utskott som är direkt underställda stadsstyrelsen.
– Jag har hela tiden varit för två skilda utskott. Det är andemeningen i lagstiftningen, undervisningsväsendet är delat på språklig grund. På det sättet tillgodoser man båda språkgrupperna på ett bättre sätt. En annan sak är sedan att politikerna bör förhandla sinsemellan, men det är inte på tjänstemännens bord, säger Mikael Flemmich, bildningsdirektör i Grankulla.
Fungerat bättre på svenskt håll – resulterat i avundsjuka
Inom SFP i Grankulla är man lättad över beslutet. Modellen med två utskott har fungerat väl framhåller Johan Johansson, som i 20 år har befunnit sig i maktens centrum i villastaden. Han säger att man på svenskt håll har lyckats samlas kring en gemensam syn på hur den svenska skolstigen ska se ut.
– Min uppfattning är att man inom den finska språkgruppen inte har lyckats samlas kring en vision på samma sätt. Jag brukar inte använda ordet avundsjuka inom politiken, men man har sett att det fungerar inom det svenska och tänkt att med ett gemensamt utskott skulle det också fungera på den finska sidan. Men det är ju ologiskt.
– I sak är jag övertygad om att det är en lycklig lösning, säger Johan Johansson.
Varför det?
– Den svenska skolan skiljer sig märkbart från den finska. Det har att göra med att vi är en språklig minoritet. Helt centralt är att lyckas rekrytera behörig och kompetent undervisningspersonal. Fokuset på de här frågorna är på en helt annan nivå i ett gemensamt utskott. I de flesta kommunerna är det svenska en liten minoritet och man strömlinjeformas med den språkliga majoriteten. Det ska vi undvika, säger Johansson.
Rättviseaspekten
Ett argument för ett gemensamt utskott har varit att språkgrupperna ska behandlas lika, att det är lättare att fördela resurserna rättvist.
– Det är dyrare att arrangera utbildning på svenska det kommer man inte ifrån. Det finns stordriftsfördelar på finska sidan, säger Johansson.
– Det är alltid så att en minoritet kostar lite mera, säger Mikael Flemmich.
Flemmich påminner om att tvåspråkiga kommuner av den här orsaken också får utökade statsandelar.
– De är i och för sig inte vikta för utbildning, utan kommer till kommunens bottenlösa kista. Men så är det med alla statsandelar, kommunerna gör vad de vill med pengarna. De kan asfaltera vägar eller bygga skolor, säger Flemmich.
I Grankulla har man utarbetat en modell för att budgeteringen ska ske rättvist. Men någon millimeterrättvisa är omöjlig att uppnå. I en liten kommun kan det räcka med att en skola har lärare med många erfarenhetstillägg för att göra jämförelsen skev.
– Många beslutsfattare har svårt att förstå att man inte heller kan räkna med de interna kostnaderna, där hyrorna är den största biten. I en nysanerad skola är hyran betydligt högre än i en skola som inte sanerats på ett tag. Just nu verkar de svenska skolorna i utrymmen som har sanerats tidigare än de finska, vilket gör att hyran är betydligt dyrare. Men snart kommer vi att ha en ny flygel i finska Kasavuoren koulu och då vänder det här, säger Flemmich.
– Inom den finska sidan har man försökt påvisa att det är ett medvetet val från SFP att prioritera den svenska sidan. Jag har varit med sedan 2004 och kan med handen på bibeln säga att inte en enda gång har vi skurit mer i den finska sidan eller satsat mer på den svenska. Det finns inte på kartan, säger Johansson.
Utmärkta språkkunskaper krävs av bildningsdirektören
En annan het språkpolitisk potatis i Grankulla är vilka språkkrav man ska ställa på bildningsdirektören. I dag är kravet utmärkta kunskaper i finska och svenska, men Samlingspartiet tyckte att goda språkkunskaper kunde räcka. Det omfattande ändå inte stadsfullmäktige, bildningsdirektörens språkkrav ruckade man inte på.
– I en tvåspråkig kommun borde det vara en självklarhet att man kan betjäna båda språkgrupperna lika bra, säger Flemmich som har svenska som modersmål och har avlagt stora finska språkprovet.
Mikel Flemmich har personligen fått erfara hur det kan gå när man tummar på språkkraven. I Kyrkslätt blev valet av bildningsdirektör en riktig soppa av den här orsaken. Språkkravet var varit luddigt formulerat och man har upprepade gånger tvingats göra valet på nytt. Flemmich har varit finalist i processen men fallit på målsnöret. Han har dock fört frågan till förvaltningsdomstolen för prövning.
– Jag anser att man har diskriminerat mig på språklig grund, säger han.
Johan Johansson är tidigare partisekreterare för SFP och har därmed ett lite bredare perspektiv. Han är oroad över utvecklingen i Kyrkslätt och Grankulla, där det finns krafter som vill luckra upp den svenska skolförvaltningen.
– Politik är ett maktspel, den som har majoritet har makten. Är man i minoritet så krävs enorma insatser före beredningen börjar, säger Johansson.
– Vi som jobbar politiskt måste fundera vad besluten innebär för det tvåspråkiga Finland på lång sikt. Om man slår ihop två utskott i Grankulla så inte händer något dramatiskt nästa år. Men vilka är konsekvenserna på lång sikt?
Mikael Flemmich efterlyser vassare svensk intressebevakning.
– Som finlandssvensk politiker borde man visa sina framfötter lite mer. SFP:s politik, också på riksnivå, är ganska tandlös, säger Mikael Flemmich.
På vilket sätt då?
– I Kyrkslätt gick man med på en kohandel som inte gav det svenska någonting. De Gröna var mer alerta än SFP. I rikspolitiken ställer man sig bakom Sannfinländarna i de mest märkliga frågor. Om någon ska kämpa för det svenska i det här landet borde det väl vara SFP.
Text och foto: Mattias Fagerholm
