– Man kan säga att jag gått från att föda upp ponnyer till att fostra barn, säger Aila Kajander, stallets ägare och den som ansvarar för verksamheten vid Aika-Talli.
Det är en sanning med viss modifikation. Kajander har lång erfarenhet av arbete med barn i skolmiljö. Kajander har arbetat som lärare i drygt 40 år och blev utexaminerad som speciallärare år 2010.
– Den första ponnyn dök upp för cirka 25 år sedan, berättar Kajander. Orsaken var den klassiska, mitt barn ville ha en egen ponny och på den vägen är jag.
Utöver magisterexamen i pedagogik har Kajander också utbildat sig till neuropsykiatrisk coach och handledare för socialpedagogisk hästverksamhet och under drygt tio år har Kajander erbjudit socialpedagogisk hästverksamhet vid sitt stall. Målgruppen för verksamheten är barn och unga med särskilda behov, allt från små barn med ADHD-diagnos till unga som tappat tron på livet.
– Jag är inte så intresserad av diagnoser, säger Kajander. Det är klart att jag tar till mig den information som föräldrar och myndigheter delar med mig, men jag vill alltid bilda min egen uppfattning om varje ny kund.
En holistisk terapiform
– Det är fantastiskt att höra honom säga så. Maria, som bett om att få vara anonym i den här artikeln är mamma till Markus, barnet som förkunnade att han fått en ny kompis.
Markus är diagnostiserad med ADHD och följer sin äldre syster Millas fotspår i mycket.
– Milla, som ridit för Aila i fem år, har också en ADHD-diagnos. Milla lider också av dysfasi och har en autismspektrumstörning, säger Maria.
Milla och Markus rider i så kallade Tuisku-grupper. Grupperna är avsedda för barn med särskilda behov i årskurserna 1-3. Före eleven får en plats i någon av grupperna, bekantar sig barnet och de vuxna med stallet, personalen och reglerna. Samtidigt får Aila Kajander en bild av barnet och kan göra upp en plan för hur bäst via verksamheten stödja barnet i dess utveckling.
– Det kanske ser ut som om barnen kommer hit för att rida, säger Maria, men det är så mycket mer än det. Milla är inte ens speciellt intresserad av ponnyerna, men kommer ändå gärna hit. Dels för att hon trivs med Aila och dels för vännerna i gruppen.
Millas språk och förmåga att uttrycka sig och sina känslor har förbättrats mycket under åren hon ridit för Aila. Milla har också lättare för att stå ut med saker som tidigare var oöverkomliga, som smuts, olika lukter och nya utmaningar. Tack vare verksamheten klarar Milla vardagen bättre, vilket inneburit att hon fått vänner också utanför stallet.
– Den här verksamheten är så heltäckande att den kunde ersätta många andra terapiformer, säger Maria.
För barn och unga med särskilda behov kan hobbyer vara svåra, vilket ytterligare kan bidra till en känsla av utanförskap och begränsar möjligheterna att utveckla färdigheter för ett självständigt liv.
– Hästen kräver en hundraprocentig närvaro, säger Aila. Hästen reagerar omedelbart om barnet är nervöst eller gör något olämpligt. Verksamheten utvecklar deltagarnas koncentrationsförmåga och ger verktyg för samverkan med andra.
Forskning visar att djur har en förmåga att sänka människans kortisolnivåer, vilket innebär att våra stressnivåer sjunker. För barn och unga med särskilda behov innebär verksamheten dessutom en möjlighet att njuta av en hobby som också andra barn sysslar med.
– Jag gör en individuell utvecklingsplan för varje elev som deltar i den här verksamheten, säger Aila Kajander. I ett personligt stallhäfte samlas elevens göromål, utveckling och framsteg. Det är tyvärr väldigt vanligt att specialbarn vänjer sig vid återkommande negativ respons och i de här häftena är det det positiva som lyfts fram.
Effekterna syns också i skolan
Den socialpedagogiska hästverksamheten är inte en stödform som lyder under direkt sjukvård och därför väljer många föräldrar eller andra stödpersoner att själva bekosta verksamheten, också Maria.
– Barnen får lägsta möjliga handikappstöd som beviljas av FPA och jag har valt att använda det stödet för att täcka en del av kostnaden. Då vi äntligen hittat en verksamhet som passar barnen betalar jag mellanskillnaden själv.
Med erfarenhet av specialbarn både i skolan och på stallet, ser Aila Kajander fördelarna den sociala hästverksamheten för med sig också i sitt arbete som speciallärare.
– Jag hade fem pojkar i en klass med krävande särskilt stöd som jag under en hel vårtermin tog till stallet, en gång i veckan var vi här. Jag buntade ihop allt till en form av helhetsundervisning och fokus under stalldagarna var förmågan att hantera känslor. Det här hade en otrolig effekt på pojkarna och resultatet syntes också under de vanliga skoldagarna, pojkarna blev mycket mer motiverade och fokuserade.
Text: Micaela Röman
