Larmrapporter om barn och ungas sämre välmående och konsekvenserna av detta duggar tätt. För att stödja yrkesgrupper som arbetar med barn- och unga arrangeras olika fortbildningar kring temat välmående och välbefinnande. Oavsett vilken klassificering vi använder som bakgrundsteori är det medvetenheten om att vi själva kan påverka välbefinnandet som är det väsentliga.
I läroplanen för grundskolan (LP2016) betonas vikten av att skapa förutsättningar för elevernas växande välbefinnande. Eleverna ska få lära känna sig själva, sina styrkor och utvecklingsmöjligheter.
I mitt dagliga arbete är jag medveten om att möta individen, skapa en trygg stämning och främja lärandet. Jag försöker göra målen för lektionen tydliga för eleven, väcka nyfikenhet, diskutera och differentiera. Eleverna ges utrymme för att kartlägga sina styrkor, visa sina känslor, utbyta erfarenheter och lära av varandra. Men hur är det med oss vuxna? Är vi trygga i oss själva och medvetna om våra styrkor? Värnar personalen om att utveckla en utbytes- och samarbetskultur så att vi kan utnyttja kraften i kollektiv intelligens till förmån för samtliga på skolan? Skulle jag vilja vara en elev i min egen klass?
Det är berikande och utvecklande att fortbilda sig. Att pröva på olika verktyg och att tillägna sig en infallsvinkel med betoning på exempelvis synliggörandet av elevernas och kollegernas styrkor, betalar sig i form av mänskligt och materiellt välstånd. Men är det någon idé att fortbilda sig om det man lärt sig inte tas i bruk, om läraren inte har tillräckligt med förtroende, mod eller uthållighet att använda sina kunskaper för elevens bästa.
Tänk om alla pedagoger fick en timme varje vecka för att stanna upp och diskutera. bl.a. värdegrunden, uppfattningar och värderingar men även lärarens perspektiv och dess påverkan på elevernas motivation. Vi behöver även ökad förståelse för skolans ekosystem, föräldrarnas perspektiv och dess påverkan på elevens självförtroende, kamraternas perspektiv och påverkan på delaktigheten och elevernas förmåga att kunna se sig själv som konsument eller producent av det egna lärandet. Vi behöver gemensam tid som kollegium och utbildningsledare som hinner stödja, visa uppskattning och skapa förtroende och därmed skapa tid för att utveckla kollektiv tilltro till den egna förmågan och därmed skapa grunden för en trygg och välmående verksamhetskultur.
När jag lyckas vara närvarande i en äkta dialog med elever, kolleger och vårdnadshavare; dagar då jag stannat upp och hunnit möta individen bakom beteendet; när den inre kompassen är kalibrerad i enlighet med skolans- och den egna-värdegrunden och det finns utrymme för elevens och lärarens professionella utveckling, då vill jag vara en elev i mitt eget klassrum!
Dagar då läraren är närvarande och möter individen bakom beteendet, dagar då läraren är nyfiken och öppen för förändring och utveckling i en skola med en öppen samarbetskultur och en stark känsla av kollektiv intelligens, då och där vill jag vara elev i mitt eget klassrum!
