För några dagar sen räknades rösterna i riksdagsvalet. Resultatet kommer inom de kommande månaderna att leda till regeringsförhandlingar som i sin tur resulterar i hur vår framtid byggs upp de kommande fyra åren i vårt land – även när det gäller utbildningen.
Det var fint att utbildningen och barn och ungas framtid diskuterades en hel del på valfälten. Diskussioner gicks om att baskunskaperna ska förbättras, om ett ökat stöd för dem som behöver det mest, om att bevara arbetsron genom att inte skapa nya reformer, om att projekten måste minska, om att klasstorlekarna ska vara mindre och om att minska byråkratin. Flera av er har säkert varit på olika paneler och vet att listan kunde göras ännu längre.
Barn och ungas välmående har varit starkt kopplat till de ovannämnda exemplen. Fokus har legat på dem som mår dåligt och det är ett enormt problem för hela samhället men vi ska komma ihåg att den stora merparten mår väldigt bra. Det framkommer väldigt sällan i den mediala diskussionen, förutom att vi lättsamt lyfter upp att Finland igen valts till världens lyckligaste land.
På vilket sätt man framför sitt budskap är otroligt viktigt. Dels på vilket sätt den som informerar själv tar upp det, dels på vilket sätt exempelvis medierna vinklar en nyhet, och vad det har för konsekvenser på både kort och lång sikt. Vårdarna kämpade med fog om högre löner, vilket nu även gett resultat, men även det sägs ha haft följden att färre sökte sig till branschen. Elaka tungor fick det att låta som ”kom inte till den här branschen och jobba”.
Vi lever i en tid då det är brist på arbetskraft. Inom det offentliga har alla parter ett ansvar att samhällsfunktionen fungerar. I sammanhanget tycker jag det talas alltför sällan om ledarskapets betydelse på kommunal och skolnivå – allt för att göra skolvardagen mer trivsam för såväl lärare som elever. Det är ingen snabbåtgärd utan det kräver ett långsiktigt arbete såväl i skolan som vid borden där beslut fattas.
I en situation där det är kamp om kunnig personal måste beslutsfattare ha tillit till att skolan tillsammans med skoladministrationen bygger upp en skola som motsvarar dagens behov. Ja, ekonomiska resurserna är begränsade, men det kräver att vi vågar plocka bort förpliktelser som ålagts kommunerna.
Det är glädjande att det långt finns en samsyn om att vi inte ska spara inom skolan men samtidigt är det viktigt att våga se hur vi jobbat annorlunda för att skapa en mera trivsam skolmiljö där såväl elever som personal mår bra. Det skapar förhoppningsvis en större vilja att jobba i branschen även i framtiden, för här har vi mycket att lära oss inom det offentliga.
I en sådan situation finns det inte utrymme att strida mellan olika parter. Samtidigt är det otroligt viktigt att olika parter känner till varandras spelplan – speciellt i ekonomisk utmanande tider. Därför är det glädjande att OAJ har för avsikt att börja jobba med sina samhällsrelationer ur ett bredare perspektiv. Det ger facken en större insikt i helheten, vilket kommer att gynna förbundet och dess medlemmar på sikt.
