Pia Rehn Bergander

Vi bygger historia

Vi lever i en ovanlig tid. Möjligheter har tagits ifrån oss på ett sätt vi inte är vana vid. Restauranger och butiker har stängts, kurser och firanden ställts in och skolor övergått till undervisning på distans. Ofattbart snabbt har vi gått från en ganska förutsägbar vardag till en vardag vi alla tvingas omorientera oss i.

Skolan har inte för vana att förändras särskilt mycket. Soffor och datorer står visserligen där pulpeter, uppslagsböcker och pennor tidigare stod, men sett till de mer övergripande strukturerna så läste våra elevers far- och morföräldrar ungefär samma ämnen enligt ungefär samma mönster som deras barnbarn gör nu. Möjligen klarade de sig lite längre på ett gott minne för detaljer än vad barnbarnen gör, eftersom fokus successivt har förflyttats från fakta mot ett mer analytiskt lärande.

Vilka skolans starkaste värden är idag kan vi snart ha en ovanligt klar bild av, för i samma stund som den övergick från sin ordinarie vardag till distansundervisning tvingades vi börja prioritera på ett sätt vi aldrig förr har behövt göra.

De beslut vi fattar nu kommer vi att omvärdera den dag vi ses igen och vardagen återfår sin nya form – en motsägelse värdig den här märkliga tiden. Vi kommer att återgå, men inte till det vi kände bäst. Däremot kommer vi för alltid att vara vittnen till en tid som framtiden läser om på historielektionerna, om de fortfarande kallas så då. Vi står i ett skifte mellan det som var och det som kommer, ännu mer än vad som alltid är fallet.

De beslut vi fattar nu kommer vi att omvärdera den dag vi ses igen och vardagen återfår sin nya form – en motsägelse värdig den här märkliga tiden. Vi kommer att återgå, men inte till det vi kände bäst.

Så vad blir kvar i silen när vi häller hela skolan genom den? Vilka korn fastnar? Jag lägger en slant på de digitala möjligheterna. På att vi förstår hur vi bäst ska utnyttja alla datorer vi har. Kanske har vi hittat nya sätt för varje elev att via dem studera i sin takt, på sin nivå, på sitt sätt. Kanske fastnar det. Om vi nu ser våra elever i behov av stöd falla tillsammans med den struktur skolan brukar stå för, hur lyfter vi dem igen? Vilket stöd visar sig vara det allra viktigaste?

Kanske blir vår fixering vid födelseår mindre, liksom den självklara indelningen av ämneskunskap per timme eller timmar per läroår, som fortfarande har sin start mitt i resten av samhällets kalenderår. Eller så faller det sig precis tvärtom – att vi ännu hårdare vill hålla fast vid det stabila, bekanta. Skolans betydelse blir extra tydlig när omvärlden präglas av oro. Den här tiden kan visa oss vad det värdet består av idag, och precis som vid all historieskrivning lägger vi rälsen medan vi färdas.