Fritjof Sahlström

Vi behöver prata om vad vi vill

En skola för alla. Fyra ord. Man behöver inte så många för att komma långt. Jag älskar dig är tre. Framtid är ett. Ja och nej är små men med stora konsekvenser. För många ord kan göra att man tappar bort sig. Helt utan riskerar man att bli ett minnesmärke över sig själv, som någon annan kan sätta sig på och blicka bakåt.

När det gick som allra bäst för Finland i Pisa, åren mellan 2000 och 2005, hade bildnings-Finland byggt sina muskler i 50 år. Millennieskiftets världsledande 14- och 15-åringar föddes in i en mognande grundskola och fick hela sin skoltid vara med om ett bildnings-Finland som kom ihåg sina ord, men som inte var så bekymrat om sina jämförelsesiffror. Idag är vi bekymrade om siffrorna, men har tappat orden.

Eller förträngt dem, för det som bar de finländska sifferframgångarna på sina axlar handlade om sådant som vi idag inte är så sugna på att prata om. Lika möjligheter. Framtid. En bättre värld. Sådant som är dyrt, visionärt och svårt att bli överens om. 

Men den skola alla nu verkar vilja ha tillbaka uppstod inte ur enighet. Tiden kom att visa att det ändå slutade rätt bra. Inte trots utan tack vare diskussionen. Det är den vi behöver nu också. 

Och jag tror inte att vi just nu behöver prata ännu mera om skärmar om ska bort. Riktningen på telefonförbudsdiskussionen är än så länge bakåt, och har därför i sin nuvarande form har svårt att bidra till utveckling. Bildningsuppdragets framtid kan inte förminskas till uppkopplingsstopp. Det saknas också evidens för att nollnärvaro av skärm skulle ge bättre lärande eller mående. Och elever, lärare och rektorer ska ha den frihet, och det ansvar det för med sig, för att själva bestämma om hur de bäst vill undervisa och lära i och för ett uppkopplat samhälle. 

Det finns så mycket annat vi kunde prata om. Som magisterutbildning för alla småbarnspedagoger, för att ge alla barn vad de behöver och förtjänar. Eller en utvidgad lärarroll, där elevers psykiska välmående görs till en central del av läraruppdraget. Eller, kanske viktigast, relativa samhällsresurser till allmänbildning på en tillräcklig nivå, där de mesta av de nya pengarna behöver gå till satsningar på barn till invandrare, fattiga och lågutbildade.

Men vi behöver inte tycka lika. Jag tror bara att det är bra om vi börjar prata om vad vi vill. Siffrorna kommer att komma sedan, om femton eller tjugo år. Då när vi redan förhoppningsvis börjat hitta ännu nyare ord.