Att humorgruppen Kaj gick och tog hem Melodifestivalen och nu ska representera Sverige i Eurovisionsschlagerfestivalen (som jag tycker är ett ärevördigt svenskklingande namn på spektaklet) är en seger inte bara för svenskan utan framför allt för dialekterna. I mitt flöde på sociala medier läser jag om och om igen vilken stor sak detta är för alla som har dialekten som modersmål. Anledningen är förstås att det egna känslospråket, via Vöråbornas känslospråk, har fått den synlighet det förtjänar. Dialekten är en förmedlare av kultur, känslor och exakt den nyans vi vill förmedla, och därför är den viktig för sina talare oavsett vilken dialekt det är fråga om.
Vi säger jag trots att jag inte är dialekttalare själv, för jag vill gärna vara det. Som yngre förstod jag inte varför en del i min klass sade ”Vart är du?” och ”Jag är hit!” – det heter ju ”var” respektive ”här” och det vet jag för så står det i böckerna. Som ni ser har jag vuxit upp i ett språkligt standardnära hem. Men trots den standardnära grunden fanns det dialektala inslag också i mitt barndomshem: mina föräldrar kan säga ”pletu” (futtig, obetydlig), ”tresu” (trasa) och ”bisi” (man, gubbe). Följaktligen tyckte jag det här var alldeles bra och användbara ord trots att inte heller de stod i några böcker.
Att lyfta in några östnyländska ord här och där kan ändå inte mäta sig med den rikedom det innebär att ha ett helt språk som ligger alldeles intill den gemensamma finlandssvenskan, men som är den egna byns eller hembygdens. Och jag inser att jag är en liten smula avundsjuk. När jag hör Kaj-gossarna skapa träffsäker, rolig och poetisk konst på sitt modersmål kan jag bara sucka lätt och önska att jag också hade en utpräglad dialekt. Jag är bra på mitt modersmål men deras modersmål är ett strå vassare. Jag kan bara en svenska men de kan två.
Dialekten är ett modersmål: man kan med fog tala om en tvåspråkighet inom ett och samma språk när en dialekttalare växlar mellan dialekten och standardspråket. En studie från 2016 visar att växlingen mellan dialekt och standardspråk ger samma kognitiva fördelar som annan tvåspråkighet, nämligen förbättrade exekutiva funktioner i hjärnan (Antoniou m.fl. 2016). Vi blir helt enkelt bättre på att koncentrera oss, skapa struktur och kontrollera vårt arbete. He byri va leege för ti erkänn dialekt som kommunikativ kompetens.
