För ett par veckor sedan disputerade jag på min doktorsavhandling om svenskans ställning vid Helsingfors universitet. Sedan dess vill mina kolleger tala svenska med mig. Det här gör mig förstås mycket glad, samtidigt som mitt naturligaste finskspråkiga sammanhang har naggats i kanterna. Jag vill både äta kakan och ha den kvar.
På min arbetsplats, Språkcentrum vid Helsingfors universitet, är mötesspråken finska och engelska av praktiska skäl. Universitetets förvaltningsspråk är finska, så detta strider inte alls mot universitetets tvåspråkighet. Har vi grupprum på distansmöten är det inte ovanligt att min grupp ber mig sammanfatta vårt samtal på svenska för de övriga grupperna för att synliggöra svenskan. Det här tycker jag är mycket sympatiskt och strider inte heller mot någon uttalad praxis eftersom kommunikationen på Språkcentrum sker på finska, engelska och svenska. Ber mina kolleger mig översätta någon mening till svenska eller språkgranska ett meddelande som de själva översatt till svenska står jag förstås gärna till tjänst. De hjälpte mig lika självklart med att språkgranska det finska abstractet till min avhandling. Abstractet var översatt med hjälp av AI för att spara tid men jag hade bearbetat det enligt bästa förmåga. Även om översättning och språkgranskning inte hör till våra primära arbetsuppgifter är vi alla experter på språk och kommunikation så vi är fullt kapabla att producera eleganta texter på våra respektive modersmål och hjälper varandra skapa flerspråkiga budskap.
Som en följd av min avhandling, där jag konstaterar att svenskkunskaperna i samhället blivit sämre, vill allt flera av kollegerna prata svenska med mig. Det här är förstås ett glädjande resultat. I slutsatserna i avhandlingen ger jag uttryck för en förhoppning att vi ska sänka ribban för att våga använda olika språk och på det sättet skapa en atmosfär där flera språkgrupper ska känna sig välkomna. Helsingfors universitet är Finlands största och mest mångvetenskapliga universitet och det ingår i universitetets lagstadgade uppgifter att utbilda experter som behärskar båda nationalspråken för landets behov. På grund av bristande svenskkunskaper på olika nivåer på universitetet varierar det hur väl universitetet lyckas med denna uppgift.
Min personliga nackdel är att jag får färre chanser att använda finska i mitt finskaste rum. I höstas insisterade jag på att få tala finska på jobbet eftersom jag skulle avlägga statsförvaltningens prov på utmärkta kunskaper i finska och jag behövde träna. Nu när jag fått mitt intyg inser jag att jag får lov att upprätthålla min finska någon annanstans. Det är dags att ge min omgivning chansen att upprätthålla eller utveckla sina kunskaper i svenska.
