Kan tänkas att jag sov under den delen av lärarutbildningen där det lyftes fram var man bör lägga sin tyngdpunkt. Alltså, vad som borde bli ens ”ledstjärna” i undervisningen. Däremot minns jag tydligt föreläsaren som insett att det blivit för mycket av allt som skulle läras ut och klämmas in i scheman att hon tagit sig en ärlig titt på högen, kastat den, och sedan noggrant plockat med bara det som var av vikt.
Just den föreläsningen fastnade i alla fall, men i ett skede då jag ännu inte förstod innebörden fullt ut. För som nybakad lärare var jag ivrig att ta med allt, och rätt snart var jag fast i den där Högen. Fler saker lades dit – utan att ta bort något. Jag förstod nu vad föreläsaren menat. Det var alltså dags för mig att tänka om. Fokusera på det viktiga – och landade i mänskliga värden. Det gjorde dessvärre inte saken bättre – tvärtom. Jag stod fortfarande där med måsten upp till hakan och ville nu dessutom undervisa om, och för, livet …
Men jag hittade trots allt några kryphål. Insåg att vi inte behövde läsa om Gustav Vasa i åtta veckor. Hans liv och gärningar gick att avhandla på kortare tid. För även om stoffkraven fanns så fanns inga tydliga krav på hur länge …
Tyvärr löste det inte problemet. Snart hade nya ”nödvändigheter” landat i inkorg och arbetsplaner och befinner man sig i en återvändsgränd har man få alternativ. Vad skulle jag göra för att göra rätt och samtidigt orka?
Men som bekant tvingar nöden en till att fly eller hitta lösningar. Jag flydde inte, insåg i stället att jag behövde ta en helt ny väg där jag inte skulle stöta på återvändsgränder. Jag måste ändra mitt förhållningssätt. Jag såg hur min huvuduppgift som grundskollärare inte var att fylla eleverna med kunskap – utan att ge dem inlärningsverktyg. Inget nytt, men hur gör man det fullt ut? Då när verktygen är det centrala och allt annat underordnat?
Det visade sig gå bättre än vad jag trott. I fortsättningen använde jag Gustav Vasa för faktasökning. Vi dramatiserade Heliga Birgittas liv. Läsgrupper läste ur biologiboken och återberättade innehållet. Svenskan blev en naturlig del i orienterings-ämnena och vi slapp dessa fylla-i-böcker. Vi skrev vikingaberättelser med blick för grammatik och språklära. Vi övade oss på att ha prov. Vi pratade studieteknik. Jag blev en verktygs-hantlangare eftersom stoff kanske tappar betydelse över tid, men aldrig verktygen. Detta visade sig både spara tid och skapa meningsfullhet.
För att slippa gå vilse, fråga dig: Vad är din ledstjärna?
