Pia Rehn Bergander

Utgå från elevernas individuella förutsättningar

Vi har i Sverige konstaterat att funktionsnedsättningar bara blir problematiska i otillgängliga miljöer. Elever kan således inte sägas ha svårigheter per se, men de kan befinna sig i svårigheter när krav inte matchar förmåga. Det är alltså i sådana krockar en funktionsnedsättning blir ett funktionshinder. Enligt den tanken är det inte ett bekymmer att leva utan ben i en värld där alla är benlösa. Eller att ha en hörselnedsättning i en miljö där alla använder teckenspråk. Eller att vara bokstavstrogen i en skola där alla är det.

Ändå vet vi att alla elever inte har samma grundförutsättningar. Barnen vet det och vi vuxna vet det, men det är inte alltid lätt för oss, det där med olikhet. Särskilt tysta är vi när det som avviker är lite svårt att ta på, som vid osynliga, kognitiva olikheter. Istället snitslar vi gärna om banan för dem som har svårare än andra att lära det vi har tänkt oss, som vi har tänkt oss. Några elever får specialkost i skolan för att äta alls. Andra har hörselkåpor för att minska sina ljudintryck. En del sitter i enskildhet eller bakom skärmar för att det känns lugnare så för någon. Ett fåtal elever har en alldeles egen resursperson som bistår i skolarbetet och förebygger svåra sociala situationer.

Stressreducerande insatser som träffar rätt gynnar skoldagen och möjliggör den närvaro som råder. Så långt allt väl, för att inte säga det enda rätta i den tidsrymd vi överblickar.

Vad händer när eleverna vi har stöttat föredömligt genom skolan beger sig ut i en värld där inget känns igen?

Och sen då? Vad händer när eleverna vi har stöttat föredömligt genom skolan beger sig ut i en värld där inget känns igen? Har de beredskap för att möta oförutsägbarhet då? Äger de strategierna som har fungerat för dem under skoltiden, och vet de varför de har fungerat? Har de erövrat den kunskap som under ett liv kan visa sig vara den allra viktigaste kunskapen, nämligen kunskapen om sig själva? ”Jag är bra på … och behöver hjälp med … Jag kommer bäst till min rätt när … Det är viktigt för mig att …”

Vi behöver utgå från individuella förutsättningar för att göra det möjligt för alla att lyckas i skolan. Parallellt med det ser jag att vi mer aktivt än idag behöver öka elevernas medvetenhet om det egna fungerandet innan de lämnar de obligatoriska skolformerna för att underlätta skarven mot resten av livet. Fler vuxna med funktionsnedsättningar skulle sannolikt hitta rätt på arbetsmarknaden, liksom det psykiska välbefinnandet skulle öka i den grupp som idag tyvärr är oroväckande överrepresenterad för motsatsen.

Det är fortfarande lite svårt att prata om våra olikheter, nästan som om det handlade om människovärde. Kanske är det därför vi inte vill göra det så mycket. Baksidan av välviljan är att livet inte kommer att bli som det ska vara för alla i nästa generation heller, och det vore ju synd för en värld som bara väntar på oss i all vår olikhet.

Senaste artiklar