Som beslutsfattare som värnar om utbildningsfrågor var jag orolig över att utbildningspolitiken skulle falla i glömska inför det stundande riksdagsvalet, bland annat på grund av kriget och dess kringeffekter, men även med tanke på utmaningarna inom vården. Jag hade fel och det är bra – utbildningen kommer att bli ett angeläget och viktigt valtema.
Den finländska utbildningen har tidigare varit bäst i klassen. Resultat från elever och studerande på alla utbildningsnivåer har varit utmärkta, inte minst enligt internationella bedömningar. Under de senaste åren har trenden vänt och det kommer säkerligen inte som en överraskning för någon – allra minst för dem som jobbar i skolorna. Samhället har levt i ett slags Pisabubbla som nu verkar ha spruckit.
Klyftorna mellan elevernas kunskapsnivåer växer och toppresultaten är färre än tidigare. Baskunskaperna har försämrats och allt fler elever har problem med att räkna, skriva och läsa. Ja, även förstå det de läser och skriver. Samtidigt visar mätningar att lärarkåren har en minskad arbetstillfredsställelse och fler överväger att byta bransch på grund av ökad arbetsbelastning.
De pedagogiska tyngdpunkterna i läroplanen har varierat över tid. På 90-talet lanserades temabaserat lärande medan LP 2016 talar för ett individuellt och flexibelt lärande. Enligt många en riktning åt fel håll. Trestegstödet behöver granskas och utvärderas. Hur den fysiska skolmiljön utformas har stor betydelse.
Här har vi alla ett ansvar. Nu krävs en modig och även självkritisk analys. Men vi kan inte stanna där för länge utan behöver blicka framåt. För oss beslutsfattare gäller det att agera. Den kommande regeringsperioden kommer att bli tuff ur ett ekonomiskt perspektiv, oavsett vem som sitter i regeringen. Att det finns en uttalad gemensam syn på att inte göra nedskärningar i skola och utbildning är otroligt viktigt.
Lärare är ambitiösa och skickliga i sitt jobb och förtjänar stöd och uppmuntran. De senaste åren har pandemin tvingat hela utbildningssektorn, liksom samhället i övrigt, till specialarrangemang. Lärarna måste få tid för grunduppdraget -att undervisa, handleda, stöda – i stället för ökad byråkrati. Vardagsutmaningarna är en helt andra i dag än då jag själv gick i skolan, fastän jag tillhör de yngre i beslutsfattarskaran. Vi behöver ge skolan arbetsro och stabilitet. Baskunskaperna måste igen få komma i förgrunden. De alltmer projektbaserade och självstyrda arbetssätten bör kunna ifrågasättas. Skolklasserna får inte växa sig för stora och behovet av stödfunktioner måste tillgodoses; resursfrågor som inte minst faller på oss beslutsfattare att ta ställning till. Utmaningarna är som synes många, men till för att övervinnas!
