Stöd för lärande är inte nödvändigtvis stöd för läraren – inte heller för eleven. Det framkommer i en rapport som Nationella centret för utbildningsutvärdering (NCU) nyligen publicerade. Den kartlägger stödet för lärande i grundskolan, med fokus på det stöd som klass- och ämneslärare ger. Närmare bestämt differentiering och flexibla undervisningsarrangemang. Det var inte direkt munter läsning, men ingen överraskning för fotfolket – om detta har vi vittnat i åratal.
Rapporten i sig kräver noggrannare analys, men låt mig här lyfta fram två saker.
A. Det är slående uppenbart att vi inte lyckats implementera trestegsstödet på det dryga decenniet som lagen varit i kraft.
B. Hälften av lärarna och bildningsledarna ansåg att det stöd som ges inom ramen för intensifierat stöd inte räcker till.
Det ska sägas direkt: Det svenska samplet i studien var slående litet, endast tio procent. Vi kan ändå inte luta oss tillbaka – vi vet att samma problematik gäller oss. Skillnaden är att våra grupper ofta är mer hanterbara och vi har färre S2-elever, det påverkar.
Låt oss djupdyka i punkt A. Problematiken vittnar dels om bristande resurser, dels om att de strukturer för hur vi arrangerar undervisningen, speciellt i årskurserna 7-9, inte är anpassade för flerlärarskap. Rapporten vittnar också om ämneslärare som undervisar i medeltal 150 unika elever (med unika utmaningar) i veckan.
Punkt B bekräftar det som de senaste PISA-mätningar pekat på. Skillnaden mellan elevers kunnande ökar. Vi har allt heterogenare grupper och lyckas inte jämna ut socioekonomiska skillnader i grundskolan i den grad vi gjort tidigare.
Vad är lösningen då? Reformen av stödet för lärande som är på kommande? Knappast – om än en välkommen reform. Grundproblemet är fortfarande att med den individualistiska elevsyn våra styrdokument i dag förutsätter så räcker det inte längre med en klasslärare per undervisningsgrupp. En återgång till ”katederundervisning” är varken önskvärd eller möjlig. En skola som inte väljer ”kompetens” jämsides med ”kunskap” låter inte särskilt modern.
Tillåt mig därför kasta fram några tankar att spinna vidare på:
1. Skolans sak är hemmens sak. Inför nationella rekommendationer kring ”fokustid” i hemmen. Börja tidigt, följ upp genom barnrådgivningen.
2. ”Kunskap” som metod för att uppnå mål. Reformera den summativa bedömningen att utgå från (endast?) kunskapsmål – och var trygg i att kompetenserna för morgondagens arbetsliv kommer på köpet.
