Välmående är ett brett och komplext begrepp som innehåller både fysiska, psykiska och sociala aspekter. Det är svårt att greppa då det kan tolkas olika, och vad välmående innebär är individuellt. För mig är ingredienserna i välmående familj, vänner, motion och choklad – balanserat med ett stimulerande arbetsliv. För dig kanske någonting helt annat.
Välmående i våra skolor är på allas läppar som bäst. Vi står i ett vägskäl där vi är tvungna att välja riktning i välmåendefrågan. Det samhälle vi lever i idag ropar på hjälp. Vårt välmående är hotat och vi måste därför göra något genast. Vill vi även framöver prata om ett kunnigt Finland så måste frågan om välmående börja tas på allvar. Framtidens skola formar vi idag, och allt lärande börjar med att måendet är i balans.
Men vem ska vi lägga välmåendeansvaret på? Vem har den bästa förutsättningen att ta itu med att skapa välmående barn och unga?
En tänkbar möjlighet är att det blir vi lärare och rektorer som får ännu en uppgift på våra bord och ska fortbilda oss och undervisa i ämnesöverskridande välmående. Lärare känner sina elever och lärmiljön väl, och kan de metoder som verkligen kan spela roll i ett förebyggande arbete kring välmående. Att göra välmående till ett separat ämne i skolan kräver prioritering av ämnet framom andra och naturligtvis också en öppning av timplanen. Att göra en läroplan för ämnet ger struktur och förpliktar. Men om 6 av 10 lärare redan upplever att arbetsbördan är för stor, hur ska vi hinna ta ansvar för välmåendearbetet?
Ett annat alternativ är att sätta fokus på individuell handledning genom en helt ny högskoleutbildad yrkeskår som kommer in i skolan. Det skolsystem vi har vilar på individuella lärstigar som stöds utgående från den lärandes behov, och utgående från det resonemanget kunde ett handledarproffs med forskningsbaserad examen vara på sin plats.
En tredje tänkbar lösning är att skolcoachens roll i skolan breddas och stärks. Kanske det är coachande kring välmående i förebyggande syfte som framtidens skola behöver. En coach som stärker elever, går bredvid och vid behov fungerar som inkastare till skolkurator eller skolpsykolog.
Eller är det så att ett sektorövergripande arbete av involverande art kring välmående utgående från befintliga strukturer är det mest hållbara? Ett levande arbete med verksamhetskultur där skolfolket, eleverna och hemmen är aktiva parter.
Det hörs röster från fältet kring omfattande planer inför hösten. Men dagens skola styrs av en läroplan. Är det så att vi inte via styrdokumentet lyckas skapa välmående och uppfylla kunskapsmålen borde frågan rimligtvis lösas på central nivå med åtföljande resursering.
Jag ser flera olika scenarier och ingen direkt rätt eller fel väg – men jag ser ett stort behov av samhällsdebatt kring vilken roll välbefinnande har i framtidens kunskapsskola. Utan en gemensam väg framåt faller landets skolsystem sönder.
