Inger Damlin

Den vänstra handen måste veta vad den högra gör

Ett framtidsbygge börjar alltid med en stabil grund. Den grunden bygger vi med en långsiktig satsning på utbildning. 

En reform av stödsystemet är på gång och FSL har framfört medlemmarnas åsikter under ett hörande. Om vi verkligen vill höja lärresultaten måste vi utnyttja lärarnas kompetens och göra det möjligt för dem att göra det som de är utbildade för – undervisa, differentiera och fostra.

Vi måste minska gruppstorlekarna och öka stödresurserna. Vi måste garantera tillräckligt med lärare, speciallärare och specialklasslärare som kan ge stödet. Behovet av ett lärarregister är uppenbart i den här frågan och det förvånar mig att en utbildningsvänlig regering inte ser det. Jag är övertygad om att det spelar en roll för samhället, vårdnadshavarna och hela undervisningsgruppen att vi har behöriga lärare i skolan.

Dokumentationen inom trestegsstödet måste bantas ner och förenhetligas. I nuläget går tid åt att föra in samma information på fler ställen. Överlappningarna måste bort. Oklarheter kring till exempel särskilt prioriterade områden bör också redas ut.

I ett läge när lärresultaten sjunker är det välkommet med en regering som signalerar en vilja att långsiktigt satsa på utbildning. Konkreta exempel är reformen av stödsystemet, en minskad byråkrati och ett ökat antal timmar i modersmål och matematik i de lägre klasserna.

Samtidigt är det ekonomiska läget i kommunerna synnerligen utmanande. Situationen kommer sannolikt att förvärras. En ansträngd kommunalekonomi riskerar att leda till nya nedskärningar inom utbildningen, eftersom det området utgör kommunens största utgiftspost. När man i kommunerna skär i utbildningen syns det ofta i form av större gruppstorlekar och minskad timresurs.

När vi reformerar stödsystemet i skolan finns det en aspekt som känns viktigare än alla andra: Vi måste garanteras elevernas rätt till stöd. Reformen av trestegsstödet måste landa i en mer bindande lagstiftning som skyddar eleverna från kommunernas sviktande ekonomi. Det ska inte gå att prioritera bort specialundervisning, till exempel.

En lärare ska kunna lita på att resurser finns för elevernas stödbehov. Idag bär många lärare på en samvetsstress eftersom glappet mellan vad som skulle krävas och vad som är möjligt att göra, är för stort.