Likt mången annan återvände jag till skolan den 2 april 2024 efter ett avkopplande påsklov. I vårt gymnasium hade vi utvärderingsvecka och det drar alltid ner på det annars tidvis ganska hektiska tempot. Jag passade på att vika en stund för att sitta med mina lärare i kafferummet. Då började nyhetsuppdateringarna droppa in. Ännu en skolskjutning. Den här gången i Vanda.
Jag återvände till mitt kontor. Öppnade Wilma och började skriva: ”Vi lyssnar och reagerar om någon känner sig orolig. Kuratorn är en naturlig kontaktperson för samtalsstöd vid behov.” 10:28 började det skrivas i stadens rektorschatt …
Den lugna känslan var borta. Nu var det läge på.
Skolskjutningen i Viertolan koulu är inte endast en tragedi för de offer, anhöriga, personal, vänner och bekanta som gått och går igenom ett helvete. Händelsen har också slagit hårt mot den finländska skolan som kollektiv – det som inte borde kunna få hända hände. Igen.
För mig som skolledare blottar alla kriser något om skolan som institution. Det gjorde Jokela och Kauhajoki men också mera nyligen coronapandemin. I min egen sociala bubbla, full av finlandssvenska skolledare, har de senaste veckans händelser visat på en enorm styrka – rektorer har stigit fram och agerat värdeledare. Inte bara i skolan och i kontakten med hemmen, utan också i media.
Samtidigt har det varit klart att ansvaret för ”en trygg skola” i alla dess bemärkelser är ett stort och tungt ansvar att bära. Kommunikationen ska löpa, planerna ska vara i färskt minne, det ska finnas tid att stämma av med såväl studerande som personalen.
Att skapa ett lugn innebär framförallt att lyssna, men också om att kunna bidra med ett perspektiv och en tydlig stig framåt. Det här samtidigt som samhället runt omkring går på högvarv. Varför? Vem? Hur!? Vem är skyldig och hur kan vi förhindra att det här aldrig händer igen …? Politiker får panik och levererar lätta svar på smörgåsbricka.
Men att bolla elevvården fram och tillbaka tar inte bort illamåendet. Att låsa dörrar skyddar inte mot inre hot. Ständigt närvarande poliser i skolan skapar falsk trygghet.
Däremot; en skola där vi har tid för individen, där lärare med hög utbildning och arbetsmoral kan förverkliga sig själva, en skola där hemmen mår bra, kan stöda sina barn och samtidigt ha förväntningar på dem.
Den skolan har en chans.
