Ett frågetecken har rätats ut när det kommer till social- och hälsovårdsreformen. Det är nu klart vilka beslutsfattare som skall skissa på hur hälsovårdstjänsterna skall arrangeras framöver. Uppgiften är inte lätt och många frågor kvarstår.
Ekonomin är det största frågetecknet. Kostnaderna för hälsovården, som välfärdsområdena skall ta över ansvaret för, ligger på över 20 miljarder euro. Enligt Finansministeriets beräkningar kommer kostnaderna att öka med en miljard per år, till 28 miljarder euro år 2030. Det finns med andra ord fog för oron att reformen är underfinansierad.
En orsak till att kostnaderna skenar iväg är att servicebehovet ökar i takt med att befolkningen åldras. En annan fråga är löneharmoniseringen inom välfärdsområdena. När de 175.000 kommunalt anställda övergår i välfärdsområdets tjänst skall lönerna harmoniseras så att alla får lika mycket betalt för samma arbetsuppgifter.
Det är inget fel på den tanken, tvärtom. Problemet ligger i att prislappen blir hög och framför allt att ingen riktigt kan säga vad slutnotan blir. Regeringen har beräknat att kostanden blir mellan 124 och 424 miljoner euro. Arbetsmarknadsorganisationerna hävdar att summorna är i underkant och Kommunarbetsgivaren KT:s vd Markku Jalonen har sagt att det rent av kan handla om en miljard.
De stundade förhandlingarna förväntas inte bli lätta. En bidragande orsak är den svällande sjukvården och lönetrycket inom branschen.
I slutet av februari löper tjänstekollektivavtalen för de kommunalt anställda ut. De stundade förhandlingarna förväntas inte bli lätta. En bidragande orsak är onekligen den svällande sjukvården och lönetrycket inom branschen. Det är skäl att komma ihåg att också om hälsovårdspersonalen flyttar från kommunerna till välfärdsområdena så är det fortsättningsvis samma kontrahenter som sitter vid avtalsbordet. Alla skall dela på samma lönekaka.
Vare sig med eller utan vårdreform ligger det inte på undervisningssektorns ansvar att se till att den offentliga sjukvården fungerar som den skall. Lika lite kan lärarnas möjligheter till en skälig löneförhöjning begränsas på grund av ett ökat lönetryck inom hälsovården. Det är upp till statsmakten att ro i land vårdreformen utan att den rycker mattan under andra branschers verksamhetsförutsättningar.
Någon inblandning av regeringen i avtalsförhandlingarna behövs inte, det har i regel alltid slutat illa. Men man bör säkerställa att arbetsgivarorganisationen KT har den köpkraft som behövs för att kunna sluta konkurrenskraftiga avtal med sina arbetstagare.
