94 procent upplever att arbetsbördan har ökat. 29 procent uppger att de planerar byta bransch. Endast 37 procent säger sig vara nöjda med sin lön. Så ser den finlandssvenska lärarkåren på sin arbetsbelastning och avlöning just nu. Det visar en kartläggning med över 1500 respondenter som Åbo Akademi har gjort för FSL:s räkning.
Det här är alltså vad man med en rätt stor träffsäkerhet kan säga om stämningarna bland de finlandssvenska lärarna just nu. Det som man också kan utläsa är att utvecklingen enligt alla parametrar har gått mot det sämre. Det framgår när man jämför resultaten med motsvarade kartläggning från år 2017.
Den dagsaktuella lägesbilden är rätt tydlig. Vilka konsekvenserna blir på lite längre sikt kan man bara sia om i det här skedet. Hur kommer branschens attraktionskraft att se ut framöver? Vad innebär det med tanke på undervisningen att en allt större del av undervisningspersonalen är överbelastad? Hur stor del av lärarna kommer att rösta med fötterna och de facto göra slag i saken och sadla om? Det kan ta årtionden innan vi till fullo ser vidden av konsekvenserna. Men att invänta ett facit är att slösa bort tid i onödan.
Det som vi också med säkerhet kan säga redan idag är att måttet nu uppenbarligen är rågat. Det märks i sällsynt omfattande strejkvarsel. Lärarna har inte på närmare 40 år tagit till så kraftiga konfliktåtgärder som nu. Budskapet är klart: arbetsbilden skorrar illa med lönesättningen.
Det är olyckligt att det krävs en rejäl sammandrabbning på arbetsmarknaden för att man skall få upp ögonen för det missnöje som pyr.
Det är olyckligt att det krävs en rejäl sammandrabbning på arbetsmarknaden för att man skall få upp ögonen för det missnöje som pyr. Att arbetsbilden inte i längden är hållbar och att lönenivån inte är konkurrenskraftig har stått klart redan länge. Nu går det inte längre för beslutsfattarna att blunda för problematiken.
Jämfört med de övriga nordiska länderna satsar Finland lite på utbildningssektorn. Gapet ligger på ca 2 miljarder euro. Också i en internationell kontext är vi rena rama medelmåttor. Enligt OECD:s indikatorpublikation Education at a Glance hör Finland till fåtalet länder där utbildningsfinansieringen under åren 2012-2018 har minskat. Vi ligger sida vid sida med exempelvis Grekland som genomled en synnerligen svår finanskris 2012.
De signaler som vi nu nås av från utbildningsfältet är sällsynt tydliga. Alla kontrahenter som har sitt finger med i spelet när det kommer till den finländska utbildningen gör nu klokt i att ta dem på allvar. Det sista vi behöver nu är en utbildningssektor i en nedåtgående spiral.
