”Ingen kommun permitterar för skojs skull. Vi har ingen annan möjlighet.” Så sade Lappträsks kommundirektör Tiina Heikka till tidningen Läraren med anledning av att kommunen permitterar sin undervisningspersonal. Det här är en rätt vanlig retorik i kommuner som tar till permitteringsvapnet. Man låter förstå att man har undvikit permitteringar in i det sista och att det inte fanns någon annan utväg.
Det är en sanning med modifikation. Utgående från den kartläggning som Undervisningssektorns fackorganisation har gjort är det nämligen inte bara kommuner i yttersta ekonomiska trångmål som permitterar. OAJ noterar att det finns permitteringskommuner med i hela spektret, dvs det finns kommuner med skral ekonomi som permitterar, men det gör också sådana som har det alldeles hyfsat.
Därmed blir argument i stil med att ”vi har ingen annan möjlighet” något urholkade. Ingen kommun måste permittera sin undervisningspersonal. Det är alltid ett val man gör, eller låter bli att göra. Sist och slutligen handlar det om värderingar. Vad upplever man att är viktigt att satsa kommunens pengar på?
Så kan man ytterligare fråga sig om den skada som permitteringarna åstadkommer står i proportion till den ekonomiska nyttan. OAJ lyfter fram Uleåborg som ett exempel på när det inte riktigt gick som på Strömsö. Staden permitterade sin personal år 2014.
Man låter förstå att man har undvikit permitteringar in i det sista och att det inte fanns någon annan utväg. Det är en sanning med modifikation.
Vad man sällan talar om i permitteringssammanhang är att det också innebär minskade skatteintäkter för kommunen. I Uleåborgs fall uppskattar man att det handlar om 627.000 euro.
En annan svårberäknad, men i värsta fall väldigt kostsam post är sjukfrånvaron. Arbetsplatshälsovåren i Uleåborg vittnar om ökad sjukfrånvaro inte bara under permitteringsåret, utan även under de därpå följande åren. I kommunsektorn kostar en dags sjukfrånvaro i snitt 200 euro. Om de 1712 i undervisningspersonalen var sjukskrivna bara en dag talar vi om en kostnad på flera hundra tusen euro. Och det är väl helt uppenbart att på en skola som inte har full bemanning blir personalen sliten.
Till råga på allt visade det sig att man i Uleåborg inte riktigt följde lagens paragrafer då man permitterade. Det resulterade i en rättstvist, som staden förlorade och notan blev närmare en miljon euro. Senast i det skedet frågar man: Var det värt det?
Det oaktat var permitteringar aktuella i Uleåborg också i år. Men kanske vis av tidigare erfarenheter backade man ändå. Ett vägande skäl är säkert också risken att bli av med det coronastöd på drygt två miljoner euro som staden har beviljats. Undervisnings- och kulturministeriets signal att man inte kan permittera med enda handen och lyfta statligt stöd med den andra är synnerligen välkommen.
