Den senaste tiden har lärarkåren satt ner foten med besked. Vi har fått uppleva något så sällsynt som en omfattande strejk och lärarna har demonstrerat för sin sak på flera håll i landet. Den senaste manifestationen såg vi nyligen i Helsingfors då uppropen för högre lön skallade på Narinken.
Strejken handlar givetvis om lönen. I många år har löneförhöjningarna varit måttliga och den privata sektorn springer ifrån i löneutvecklingen. Det omtalade löneutvecklingsprogrammet, som åtminstone delvis skall korrigera den biten, har blivit en knäckfråga för lärarfacket.
Men strejken handlar också om arbetsbelastningen. Det är måhända en fråga som rent av är viktigare än lönefrågan för många lärare. Man vittnar om en utökad arbetsbörda och många lärare går på knäna. En begränsning i arbetsmängden har blivit lika viktig som löneutvecklingen.
Under senare år har mycket extra arbete landat på lärarnas katedrar. En tilltagande mötesrumba och ett utökat dokumentationskrav har resulterat i att det som är primäruppdraget, dvs själva undervisningen, ibland blir lidande. Det här är en olycklig utveckling. Lärarnas kärnkompetens ligger i det pedagogiska uppdraget, och det är resursslöseri att inte utnyttja deras kompetens på bästa sätt. Lärare är varken kuratorer eller socialarbetare, utan experter på undervisning.
Det skulle nu gälla att definiera läraruppdraget lite tydligare. Annars riskerar lärarna att förvandlas till ett slags skolbyråkrater.
Under årens lopp har stödnätverken kring eleverna blivit tätare. Det är givetvis en positiv utveckling, och från skolans sida har man bidragit med sin yrkeskompetens. Men det är helt uppenbart att det också är belastande då den här biten tar upp en allt större del av arbetstiden.
Förhoppningsvis har också utbildningsanordnarna genom strejken fått upp ögonen för den här frågan. Läraruppdraget håller på att grumlas till, då en mängd odefinierade arbetsuppgifter har tillkommit. En diskussion om vad som skall höra, och framför allt vad som inte skall höra till lärarnas uppdrag skulle vara välkommen. Den nu rådande trenden att man bara öser på fler uppgifter är ohållbar, det har lärarna med all önskvärd tydlighet visat denna strejkvår.
Det skulle nu gälla att definiera läraruppdraget lite tydligare. Annars riskerar lärarna att förvandlas till ett slags skolbyråkrater. Det är en olycklig utveckling som inte gynnar någon. För lärarna är bäst på att vara uttryckligen lärare.