“Ingen människa är en ö”. Citatet av John Donne kan kännas slitet, men jag önskar ändå att det vore mera aktuellt i dagens skola. Den osar nämligen av individualism; bli en framgångsrik lärare, skapa personliga relationer, hitta din egen lärstig, nå dina egna målsättningar. Samtidigt dignar lärarna under arbetsbördan då det kommer till individuella anpassningar i stora, heterogena grupper.
Jag tror inte på detta starka fokus på individen och den enskilda, jag tror det tvärtom är kontraproduktivt för vår utveckling. En individ som får lära sig att alltid analysera och försöka tillgodose sina egna behov riskerar att i alltför hög grad fokusera på hur hen vill bli bemött av omvärlden istället för det motsatta. Visst är det bra att känna sig själv, men ännu viktigare är att vi funderar över hur vi påverkar andra. Vad kan jag bidra med? Hur påverkar jag stämningen i gruppen? Vad krävs för att vi tillsammans ska prestera så bra som möjligt och åstadkomma det vi behöver?
Människan är ett flockdjur, och det är i gruppen, sammanhanget och gemenskapen som våra verkliga styrkor och egenskaper bäst kommer till sin rätta. Då är det inte den enskilda individens framgång eller motgång som avgör, utan istället gruppens förmåga att ta sig an en utmaning. Därför borde vi också i skolvärlden fokusera mera på lag och gemenskap än individualism.
Människan är ett flockdjur, och det är i gruppen, sammanhanget och gemenskapen som våra verkliga styrkor och egenskaper bäst kommer till sin rätta. Då är det inte den enskilda individens framgång eller motgång som avgör, utan istället gruppens förmåga att ta sig an en utmaning.
En skolvardag som i alltför hög grad fokuserar på individen fungerar inte heller av rent praktiska skäl. Skolan bygger fortsättningsvis på undervisning i grupp och det är gruppen som ska fungera för att individen ska ha det bra. En skolvardag där eleven ständigt har fokus på sin egen individuella prestation och där läraren förväntas möta alla elever enskilt och tillgodose allas specifika behov blir väldigt tung, och kan leda till en återkommande känsla av otillräcklighet och rädsla för misslyckande istället för framgång och glädje.
När jag var nybliven förälder läste jag allt som fanns i bokväg om barnuppfostran. Det som jag minns bäst är det som Anna Wahlgren skriver i den omstridda Barnaboken. Alla behöver betyda något för andra och för sig själv kunna säga: de andra klarar sig sämre utan mig. Kan vi ha detta som en av våra målsättningar i skolan? Att lära eleverna att sätta laget före jaget? Att man ibland måste lita på att andra fyller ut där man själv brister, och att man stundvis får låta sina egna behov stå tillbaka till förmån för andras.
Så skapar vi också framtidens människor, som klarar av att jobba tillsammans i heterogena arbetslag där olika typer av styrkor och ambitioner är det som skapar konkurrenskraft. Där ensam inte är stark utan där alla får känna att de andra klarar sig sämre utan mig.
