I den australiska staden Brisbane har jag lärt känna Deborah Brown vars föräldrar kom från norra England på femtiotalet där de båda hade vuxit upp i så fattiga förhållanden att den bästa måltid pappan mindes från sin barndom var den middag som serverades efter att han hittat en överkörd kanin. Deborah Brown själv har gjort vad man i Sverige kallar en klassresa och är idag professor i filosofi vid The University of Queensland där hon leder det stora – och ständigt växande – The Critical Thinking Project, alltså ett projekt i kritisk tänkande.
Jag har länge varit skeptisk till termen “kritiskt tänkande” för genom åren har det tyckts mig att orden nog så okritiskt har skrivits in i det ena måldokumentet efter det andra men den synnerligen energiska och entusiasmerande Brown har fått mig att tänka om.
Jag har länge varit skeptisk till termen “kritiskt tänkande” för genom åren har det tyckts mig att orden nog så okritiskt har skrivits in i det ena måldokumentet efter det andra.
Projektet riktar sig till barn – framförallt barn som växer upp i underprivilegierade förhållanden, till exempel aboriginerbarn – och de får börja redan i fjärde klass. Grundidén är att de inte bara ska lära sig svara på frågor utan också lära sig ställa dem själva, att de inte bara ska få debattera utan också få en begreppsapparat som ska hjälpa dem att veta vad det är de gör, få dem att tänka kring sitt eget tänkande. De ska lära sig vad både argument och skäl är och hur man bedömer dem, de ska veta vad bias och förutfattade meningar är, de ska lära sig att tänka såväl induktivt som deduktivt.
Australien är stort, befolkningen är utspridd så naturligt nog är en stor del av undervisningen nätbaserad men dels ordnar projektet kontinuerlig fortbildning för lärare i alla ämnen, dels ordnas det lägerskolor för skoleleverna så de en eller ett par gånger om året får besöka The University of Queensland. Idén här är att ungdomar från familjer som inte har nån som helst erfarenhet av högre utbildning ska få bekanta sig med en akademisk miljö och att de ska inse att en högre utbildning inte är något konstigt eller skrämmande utan tvärtom fullt tänkbart också för dem. Och för att deras familjer ska få samma insikt är även föräldrar välkomna till lägren.
Projektets resultat är utmärkta, har jag förstått, och då handlar det inte bara om att fler ungdomar börjar studera. Det viktigaste resultatet är att ungdomarna får bättre självkänsla, vågar tala, förmår göra sig hörda.. Därmed finns det också förutsättningar om att de ska kunna förverkliga Deborah Browns egentliga förhoppning: att arbeta för social rättvisa.
Merete Mazzarella är författare.
