Det är allmänt känt att Finland har världens bästa lärare som levererar i världsklass om de får möjlighet att göra det. Just nu är det ingen självklarhet och i coronatider har det tummats på den likvärdiga utbildningen.
Varje elev och studerande har rätt till en lärare som brinner för sitt uppdrag, och har energi att inspirera till lärande. Ledsamt nog påvisar undersökningar raka motsatsen, senast professor Katariina Salmela-Aros utredning. Hon hävdar att 70 procent av lärarna led av någon form av utmattning i december 2020. Det känns inte bra att våra elever möter en tärd lärarkraft med dalande motivation för sitt arbete.
Att kommunerna fått stöd för att täppa till kunskapsluckor garanterar inte elevernas rätt till stöd för välmående eller stöd för lärande. Bristen på behörig elevvårdspersonal, specialklasslärare och studiehandledare samt knapp basfinansiering föder ojämlikhet. Den skola vars varumärke varit utjämnande har förändrats radikalt.
Regeringens intentioner är tydliga, kunskapsluckor ska täppas till och stödpengar ska läggas rätt. Trots det prioriteras det i en del kommuner annorlunda just nu och permitteringar drabbar barn, ungdomar, lärare och rektorer. Med ena handen visar vi att skolan är mera än enbart undervisning och med den andra handen så pekar vi på allt för höga kostnader. Det man missar är att utbildningen inte kan sättas på paus, arbetet kan inte läggas ner medan lärare och rektorer permitteras. Landets framtid drabbas då barn och ungdomar inte får den undervisning och trygghet som de har laglig rätt till. Vi skapar en ojämlik utbildning.
Den pågående pandemins ”digikliv” måste kommunerna nu förvalta. En del kommuner har under många år satsat rejält vilket innebär att såväl elever som lärare har tillgång till egna digitala verktyg, medan elever och lärare i andra kommuner är tvungna att samsas. Även innehållet i lärarfortbildningar varierar stort, kompetensutvecklingen svajar. Då även den tutorverksamhet som stött utvecklingen av den digitala kompetensen nu riskeras, måste vi sätta ner foten. Det behövs uttalade nivåkrav på utrustningen i skolorna samt på kunnandet vi ska sträva efter.
Vi måste våga diskutera läroplanen och skolans strukturer ur ett framtidsperspektiv. Den utbildningspolitiska redogörelsen, som görs av regeringen kring vilken riktning utbildningen i vårt land måste utvecklas, ger ett unikt tillfälle. Där reflekterar vi utbildningsaktörer över hurudan framtid vi går till mötes och vad som krävs av utbildningen för att vi ska kunna garantera kvalitativt god utbildning med jämlikhet som ledstjärna.
