När jag tänker tillbaka på min skoltid är det lätt att ur en ganska homogen elevskara komma ihåg några barn som stack ut. De hade svårt att klara sig i skolan, de kanske betedde sig annorlunda än de andra. Läsningen var lite långsammare. De var speciellt nervösa när de skulle svara på en fråga muntligt i klassen.
Jag kommer inte ihåg att de skulle ha fått något extra stöd, men minns nog att skolan inte gick speciellt bra för dem. Och jag är rätt säker på att de inte trivdes.
Och som så ofta är fallet: alltid var vi andra inte så snälla som vi borde ha varit. Kanske för att vi inte tänkte på att de hade det svårt. För barn vill i regel vara snälla. Barn vill inte göra en annan ledsen. Men ibland brister trots det empatin. Och ännu oftare brister förståelsen. Som barn är det är svårt att sätta sig själv in i en annans situation.
Idag hittas barn med inlärningssvårigheter tidigare. Det är alltmer sällsynt att man först i gymnasiet får en förklaring på varför allt känns så jobbigt. Varför kommer jag inte ihåg, varför får jag ingen ordning på orden och bokstäverna?
Och när problemen hittas tidigare är det också lättare för kompisarna att förstå varför man måste ge Anna eller Axel lite mer tid att svara. Eller varför provet får skrivas i ett skilt rum.
Det är bra att problemen hittas tidigt. Men det är skäl att vara orolig för att problemen inte hittas lika bra i alla skolor. Och om så är fallet står vi inför ett jämlikhetsproblem.
Materialen med vilka till exempel inlärningssvårigheter identifieras är inte likvärdiga på våra båda nationalspråk. I de svenskspråkiga skolorna släpar materialet efter och är ofta tillämpningar av material från Sverige. Det är inte ändamålsenligt. Och det blir ett verkligt problem när kriterierna för hjälp på så sätt bedöms enligt olika skalor.
Det här är ett problem på alla nivåer. Men helt konkret och juridiskt problematiskt blir det, när det material som används för att bedöma gymnasieelever med tanke på möjliga behov av specialarrangemang i studentexamen är helt olika för de olika språkgrupperna. I svenskspråkiga skolor tillämpar man material från Sverige som har en högre tröskel för att känna igen problem. I en situation där vi ökat studentexamens betydelse kan det inte vara så, att vi godkänner en de facto ojämlikhet som kan ha följder för resten av livet.
