”Jag är rädd för alla interaktioner”, sa N, ”och då menar jag inte bara interaktioner med människor, utan med allt som finns i ett rum”.
Lustigt, tänkte jag, hur den unge människan framför mig utstrålade integritet, skärpa, klarsynthet, vidsynthet. Det mesta utom just rädsla.
N nämnde vännerna i klassen, och tillade att de egentligen inte längre är vänner, eftersom de inte interagerar utöver ett hej ibland. De som avsågs har valt andra umgängen sedan ett par år tillbaka, och så är det med det.
”Jag kan inte avgöra om människor hatar mig eller älskar mig. Det är omöjligt. De flesta menar dessutom inte vad de säger…”
”…och säger inte vad de menar”, lade jag till.
”Precis!”
N hötte med ett finger, som för att understryka det som hade sagts.
”Jag förstod det där, så under ganska lång tid testade jag. Jag ljög. Jag ljög hela tiden om en massa saker, men det kändes inte bra. Jag har berättat om det för mina psykologer, men inte en enda av dem har tagit det på allvar.”
”Hur kändes det när du fick veta att du har autism?” frågade jag. ”Var det mest positivt, mest negativt eller var det neutralt för dig?”
Några sekunder blev tysta.
”Det var väl mest positivt, eftersom det gör att jag lättare kan söka specifik information när det är nånting som jag undrar över. Typ ”… + autism”. Men sen irriterar jag mig på om det plötsligt blir så att ALLT beror på att jag har autism, för vissa saker handlar ju faktiskt bara om min personlighet.”
Det går inte att göra ungdomar rättvisa i text. Inte ens genom att i det här fallet citera det sagda om sinnens känslighet, om politik, främlingsfientlighet och könsidentitet. Om värdet i att veta på förhand vad som händer, om det svåra med för vida frågor och om hur hjärnan verkar tänka via handen. Om att varken förstå andra eller bli förstådd av dem. Genom att berätta om att man kan känna sig annorlunda och kanske faktiskt vara annorlunda – och egentligen okej med det om det bara var okej för alla – kan jag göra N lika mycket rättvisa som genom att försöka beskriva hur en så fantastisk, ung person kan må så dåligt att man skär sig själv tills man inte orkar det längre.
N fyllde fjorton i vintras, och vi har setts ett par gånger. Nu hoppas jag att han kan få skynda lite för att komma vidare till livet bortom grundskolan något tidigare än tänkt. Lärande har nämligen aldrig varit det svåra, för N:s hjärna lär effektivt. Det är bara det att den är programmerad på ett sätt som inte är som majoritetens. N upplever världen på ett annat sätt än klasskamraterna, vilket kan komma att bli en enorm tillgång på rätt plats.
N har autism, men det är inte min poäng. Min poäng är att det finns många liknande ungdomar som har svårt att hitta rätt i den skola vi erbjuder dem. Det räcker åtminstone en liten, liten bit på vägen att vi kommer ihåg det.
