Att säga nej hör till det svåraste som finns. Åtminstone för mig. Jag vill så mycket och jag vill göra allt som är roligt och intressant. Men jag kan inte göra allt, tiden och energin räcker helt enkelt inte till och utbudet är outsinligt.
Det är säkert många som känner igen sig i beskrivningen ovan. Utbudet av allt härligt som finns att göra är oändligt och vi inser att det bara inte går.
Samma sak gäller i dagens skola. Vi har så många mål, strategier, fokusområden, satsningar för just detta läsår, temaår osv att vi helt enkelt inte får in allt i verksamheten. Och till detta kommer alla lagstadgade uppgifter och läroplanen. Problemet är att inget av dessa är onödiga, tråkiga eller oviktiga utan allt är sådant som man gärna jobbar med, som man vet att är bra.
Märkligt nog så är tiden densamma och denna ekvation går inte ihop. Alltså måste vi i skolan med andan i halsen försöka hinna med allt och bocka av på listan eller så måste vi välja. Och det är svårt, eftersom allt är viktigt.
Hur skall vi i skolan kunna uppfylla alla de krav som samhället har på skolan?
Det känns ibland som att varje gång som ett nytt fenomen eller problem dyker upp så funderar alla på hur man skall lösa detta och vips har någon funderat ut i vilket ämne i skolan detta hör till.
Detta beror säkert på flera faktorer men den främsta är väl att alla barn går i skola, alltså är det där allt skall ske.
Oftast är det till exempel mer gymnastik, mer satsning på läsning, skrivning, matematik eller olika språk. Vi skall också lära oss socioemotionella färdigheter, vardagskompetenser med mera. Det här är något som vi absolut inte motsätter oss i skolan, tvärtom allt är bra och allt skulle vi kunna undervisa i. Problemet är att ingen någonsin föreslår vad som skall strykas ur läroplanen. Alla vill ha saker till där men vad skall vi ta bort?
Hittills har tanken långt varit att vi kommer till mötes och funderar hur något skall passa in i skolans läroplan. Men vi märker att skoldygnet inte räcker till och många gånger är det som vi med bävan undrar hur även denna nya sak skall få plats i skolans vardag.
Det säger sig självt att alla förväntningar som finns på skolan blir svår att förverkliga då tiden som vi har är densamma. Att hinna undervisa, uppfostra, bereda för framtiden och ta hand om allas välmående, det blir en för stor uppgift. Allt detta gör vi men vi räcker bara inte till.
Lösningen är, precis som i våra privata liv, att kunna säga nej. Det är inte roligt och det är svårt att neka till något som alla vet att skulle vara bra att skolan skulle göra. Men när vi som nu försöker hinna göra det omöjliga så blir det inte heller bra.
Vi måste lära oss att kunna säga nej.
