”Det här fallet handlar om en förälder som i skolan hade ett utagerande barn med specialbehov på grund av autistiska drag. Den första kontakten kom genast när barnet började i skolan och innebar en enorm dos av beskyllningar mot skolan som enligt föräldern måste bevaras. De här beskyllningarna pågick i tre år, så länge jag jobbade i den skolan. Skolan och lärarna beskylldes för att inte vara kapabla att ta emot den respons gällande ett barn som föräldern kom med.
Meddelandena kom varje vecka och var kilometerlånga och innehöll alltid anklagelser om att vi inte hade lyssnat på personens barn och krav på att få svar på en mängd olika frågor. Skolan fick inte heller tillgång till de utredningar gällande barnet som gjorts, vilket betydde att vi hade svårt att se helheten. Klassläraren blev totalt slut och jag fick jobba mycket med att hen överhuvudtaget skulle orka.
I skolan gick det ganska bra, men barnet gav en annan version hemma av vad som hänt i skolan.
När barnet flyttade till högstadiet uppstod utmaningar med skolkamrater på ett annat sätt än tidigare. Barnet var mobbat men mobbade också själv, vilket föräldern inte ville se. När Kiva-teamets utredare tog kontakt med föräldern blev det riktigt knepigt och personen gick till full attack mot skolan.
Det blev så illa att de ämneslärare som satt i Kiva-teamet blev påhoppade på ett mycket personligt plan.
Föräldern använde uttryck för att förringa lärarnas värde och kallade dem exempelvis ”bara modersmålslärare”. Föräldern degraderade dem akademiskt och menade att de inte har kapacitet att förstå vissa saker.
Jag var rädd för att ärendet skulle anmälas av föräldern till Regionförvaltningsverket. Jag skrev ut all korrespondens och dokumenterade allt för att veta exakt i vilket skede vi befann oss i. Jag fick kolla alla lagar och paragrafer och kutymer eftersom föräldern också påtalade hur fel vi gör och hur vi bryter mot dessa lagar. Hela fallet tog enormt mycket tid i anspråk.
Till slut måste jag koppla in en arbetshandledare som stödde oss inför varje möte med denna förälder. Vi var aldrig ensamma om ett möte med den här föräldern utan vi var alltid två.
När påhoppen mot lärarna blev så grova och då lärarna sade att de inte längre orkade tog jag också kontakt med kommunens arbetarskyddsfullmäktige, som ju finns till för att stöda lärarna och kollektivet, och inte utgöra ett stöd för samarbetet med föräldrarna.
Jag fick som rektor sätta hela min själ och hjärta på att försöka skapa ett forum för att både föräldrarna och lärarna skall kunna mötas och känna sig trygga med att i skolan samarbetar vi för elevens bästa.
Nu jobbar jag i en annan kommun och har inte längre någon kontakt med den omtalade föräldern och känner inte heller till hur fallet gått vidare.
I den kommun jag nu jobbar i förekommer det också att föräldrar beter sig osakligt i sin kontakt med skolan. I större utsträckning än i den förra.
Jag tycker inte om att man i skolan talar om ’besvärliga föräldrar’. Alla är vi besvärliga då vi blir upprörda på vårt barns vägnar. Vem skall föra sitt barns talan om inte föräldrarna? Så är det, punkt, slut. Upprörda kontakter är helt okej, det är vi vana vid och det kan vi hantera inom skolan.
Men det knepiga i den kommun där jag jobbar nu är att den första kontakten ofta kan präglas av en starkt passivt aggressiv underton som jag upplever som mycket osaklig och obehaglig.
Jag har upplevt många osakliga bemötanden från föräldrarna i den här kommunen, betydligt flera än i min förra kommun. Jag får kanske ett sådant meddelande i veckan, av olika vårdnadshavare. Det är påfrestande och äter mycket av min ork.”
Tom Ahlfors
