Löneprogrammet blev för svår nöt att knäcka

IMG_5196
Det är nu upp till förlikningsnämnden om det blir ett löneprogram, säger Henrika Nybondas-Kangas.

Fackföreningarnas krav på ett flerårigt löneprogram för den kommunala sektorn var en av de svåraste frågorna i avtalsförhandlingarna. Det konstaterar Henrika Nybondas-Kangas, förhandlingschef vid Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT.

– Vi hade inte ens mandat att diskutera ett löneprogram, säger Nybondas-Kangas.

– Vi skulle bara ha fått arbetsfred i två är (avtalsperiodens längd) men ändå vara bundna vid ett femårigt löneprogram. Det är jätteknepigt ur vår synvinkel.

När det stod klart att KT inte kommer någon vart i avtalsförhandlingarna och samtliga löntagarorganisationer varslat om omfattande strejker tog riksförlikningsman Vuokko Piekkala vid. Men inte heller hon lyckades nå en lösning. Det medlingsbud som Piekkala kom med förkastades. En orsak var att ett löneprogram helt och hållet saknades i budet.

Nu ligger bollen hos en förlikningsnämnd. Avtalsparterna ingår inte i nämnden utan där sitter en handfull arbetsmarknadsveteraner samt personer med bakgrund i statsförvaltningen.

KT hade för sin del köpt Piekkalas bud. Henrika Nybondas-Kangas har förståelse för att riksförlikningsmannen lämnade löneprogrammet utanför medlingsbudet.

– Ett löneprogram sprider sig i värsta fall till hela samhället. Som ett enskilt förbund kan man försöka få pengar till sina medlemmar, men det är klart att om den offentliga sektorn får ett löneprogram så kräver också till exempel Industrifacket liknande förhöjningar. Piekkala insåg att det hade blivit en dyr lösning.

Är det möjligt att få till stånd ett löneprogram?

– Det är upp till förlikningsnämnden. Där ingår representanter från finansministeriet och de sitter så att säga på skattebetalarnas pengar.

Krävs det att regeringen kommer in med pengar för att det ska lyckas?

– Det krävs någon form av insats. Antingen måste vi hitta inbesparingar i vår egen sektor eller så måste skatterna höjas. Nu då statsmaktens representanter finns med i nämnden så kan man utgå från att nämndmedlemmarnas bakgrundorganisationer också godkänner de förslag man kommer med. Och där finns representanter från finansministeriet.

Eget avtalsbord för Sote?

En svår fråga i förhandlingarna är också vårdfacken Tehys och Supers krav att ändra avtalssystemet. Man vill ersätta det nuvarande huvudavtalsbordet med två avtalsbord, ett för kommunsektorn och ett eget för välfärdsområdena. Det är något KT motsätter sig, man vill ha endast ett huvudavtal med samma avtalsram.

– Vi ser ingen idé med det förslaget. Huvudavtalsparterna är ju ändå de samma. Det skulle bara leda till kaos.

Hur då kaos?

– Till exempel så skulle Tehy säkert gärna se att staten varje gång blandar sig i förhandlingarna och ger lite mera pengar till välfärdsområdena.

– De som skulle förlora i ett sådant system är undervisningssektorn. Risken är stor att social- och hälsovårdssidan äter upp det mesta.

Löneförhöjning enligt den allmänna linjen

Vuokko Piekkalas medlingsbud följde i stort den så kallade allmänna linjen, dvs löneförhöjningar på omkring två procent. Men i budet var en ganska stor del så kallade lokala justeringspotter, inte allmänna förhöjningar. En lärare inom den grundläggande utbildningen hade exempelvis under det första avtalsåret fått en allmän förhöjning på blygsamma 0,93 procent. KT förespråkar de lokala justeringspotterna.

– De behövs för att kunna utveckla lönesystemet och också kunna betala lite extra till någon som har gjort ett gott jobb. Man kan tillgodose de lokala behoven, det har varit viktigt för arbetsgivarna.

Lärarfacket OAJ har motsatt sig stora lokala justeringspotter eftersom arbetsgivarna har mandat att avgöra hur pengarna fördelas ifall man inte kommer överens förhandlingsvägen.

– Inte skall arbetsgivaren diktera villkoren, man skall nog förhandla. Det kräves att man lokalt har ett bra förhandlingsförhållande och tillit till varandra.

Inflationen ligger nu på ca 5 procent, hur skall man bevara köpkraften med löneförhöjningar på ca 2 procent?

– Största delen av finländarna har redan fått avtal med ca två procents löneförhöjning. Om resten av Finland får klara sig med det så varför skulle det vara annorlunda inom vår sektor?

– Arbetsgivarens förutsättningar att kunna betala lön har blivit sämre. Vi har krisen i Ukraina, staten måste ta mera lån.

Kommunerna har ju ändå klarat sig bra?

– Tillfälligt tack vara coronapåslagen. Nu när de faller bort har vi samma vanliga elände dessvärre.

Det sägs ofta att det inte är rätt tid för löneförhöjningar nu. När är tid?

– Klart att de kommunalt anställda skall få samma nivå på löneförhöjningar som alla andra finländare. Men överloppaförhöjningar är svårt att ge.

Förlikningsnämndens sammansättning

  • Elina Pylkkänen, understatssekreterare vid Arbets- och näringsministeriet (ordförande)
  • Martti Hetemäki, tidigare kanslichef vid Finansministeriet (viceordförande)
  • Tanja Rantanen, Finansministeriet
  • Jukka Kauppala, med ett förflutet inom Akava
  • Leila Kostiaiainen, STTK-bakgrund
  • Jouko Launonen, tidigare förhandlingschef vid FFC
  • Jouni Ekuri, som har varit chef vid Kommunarbetsgivarna
  • Tapani Tölli, fd kommunminister
  • Ritva Viljanen, stadsdirektör i Vanda

Text och foto: Mattias Fagerholm