Tidningen Läraren träffar Sven-Erik Hansén på hans arbetsrum på Academill i Vasa. Han kan med fog kallas pedagogikens grand old man i Svenskfinland. För trots att han närmar sig 80 år och det är ett antal år sedan han formellt avgick med pension från professuren i pedagogik vid Åbo Akademi i Vasa är han fortfarande aktiv i flera forskningsprojekt.
Om man vill blicka tillbaka på den finlandssvenska lärarutbildningens historia och dess utveckling har Hansén ett långt perspektiv. Han har själv fått sin lärarutbildning vid Ekenäs seminarium åren 1963-65. De kvinnliga lärarna utbildades i Ekenäs, medan männen fick sin lärarutbildning i Nykarleby. Men orsaken till att Hansén landade i Ekenäs, och att utbildningen var kortare än normalt, har att göra med att han gick på en tvåårig studentklass.
– På många sätt fick vi en bra utbildning, det vi gjorde på övningsskolan var mycket värdefullt. Utbildningen var fungerande för sin tid, beskriver Hansén studietiden i Ekenäs.
Seminariet för 150 år sedan – ett tyskt bildningsideal
Ekenäs seminarium invigdes hösten 1871. En blick i den historiska backspegeln ger oss en inblick i varför dagens lärarutbildning ser ut som den gör.
Seminarieinstitutionen var en tysk företeelse. Den tysktalande världen låg som grund och Uno Cygneaus reste till Tyskland på 1850-talet för att samla idéer. Cygneaus är närmast känd som det finländska folkskolväsendets fader men ledde också landets första lärarseminarium i Jyväskylä.
Den tyska bildningstanken var starkt framträdande och lärarna sågs som ett slags modellmedborgare.
– Seminarieinstitutionen var ett slutet system. Man var inkvarterad på ort och ställe och skulle på höst och vår jobba med bland annat jordbruks- och trädgårdsarbete, säger Hansén.
Uno Cygnaeus tanke var att bilda folket och därför skulle seminarierna placeras utanför de stora orterna så som Nyslott, Kajana, Torneå, samt Nykarleby och Ekenäs på svenska.
Cygnaeus tänkte sig inte först separata svenska och finska seminarier utan räknade med att de svenskspråkiga nog skulle klara av att gå en finskspråkig utbildning och sedan konvertera kunskapen till den svenska skolan. Men på den punkten fick han ge efter för det kulturella trycket.
Seminarierna genererade inte kunskap, utan förmedlade den
Seminarieinstitutionen var på sin tid en stor nationell reform men med tiden blev det problematiskt.
– Det var en humanistisk och ganska religiöst färgad utbildning som var starkt normerande. Man fick inte avvika från de principer som fanns i innehållet och strukturerna. Det överlevde i något skede sin tid, säger Hansén.
– Mycket av den kunskap man sysslande med byggde på tradition, det var inte primärt forskning. Den var spekulativ och höll inte alltid riktigt måttet. Den filosofiska och historiska andelen var ganska stor, men i den utbildning som gavs såg man inte problemen i samhället.
Flytten in i den akademiska världen
Kritiken mot seminariernas kunskapssyn växte sig stark på 1960-talet och följande årtionde blev skolreformernas årtionde. Den nioåriga grundskolan infördes successivt, lärarutbildningen flyttade in i universiteten och lärarkvalificeringen blev på mastersnivå.
– Det gick inte längre att bygga en lärarutbildning på traditionsbunden kunskapsförmedling.
Med facit på hand kan man kalla beslutet framsynt och det fick mycket uppmärksamhet internationellt. På 1960-talet slog man fast att de länder som går in för att vetenskapligt generera den kunskap som man arbetar med inom lärarutbildningen, de länderna går framåt rent materiellt och välfärdsmässigt.
– Finlands välfärd idag bygger på en rätt väsentlig del på de skolreformer som genomfördes under 1970-talet, säger Hansén.
Pisa tystnade kritikerna
Också om grundskolans införande och akademiseringen av lärarutbildningen ofta lyfts fram som två framgångsfaktorer inom den finländska utbildningen så var det en mödosam process. Långt in i grundskolans historia var det många som kritiserade den.
– I början av 2000-talet gick det så långt att man hade planer på att differentiera på ett sätt som skulle skapa tydligare rutter inom utbildningssystemet. Men då kom Pisa och Finland placerade sig i toppen. Sedan dess har kritiken av grundskolereformen och lärarutbildningen tystnat.
Men det finns ett dilemma i tystanden. När allt är bra behöver man inte göra så mycket, konstaterar Hansén.
– Det finns en mängd saker som man gör i de andra nordiska länderna som jag ser och som jag är imponerad av.
– Man har satsat på en forskning som är så praktiknära att den inte bara belyser praktiken utan den kan vara praxisförändrande. Forskningen har konkret betydelse i klassrummen. Vi har inom vår pedagogiska forskning arbetat på samma sätt som inom andra discipliner, vilket gör att man inte alltid går tillräckligt nära. Vi betonar inte den praxisnära forskningen inom lärarutbildningen i samma höga utsträckning som man gör i Sverige och Norge.
Sven-Erik Hansén är och har varit aktiv i ett antal nordiska forskningsprojekt. Han tycker att vi inte har samma ambitionsnivå som han möter i Sverige och Norge.
– Det har blivit lite av en Törnrosasömn över utvecklingen i Finland, kanske som en följd av att det har gått bra.
Vad borde man göra?
– Det finns inga lätta svar på den frågan. Man skall komma ihåg att Pisa mäter någonting väldigt begränsat. Man får inte tillmäta Pisa för stor betydelse. Det mäter bara en bråkdel av vad en skola är och vad den kan prestera.
– Om lärarutbildningen framöver skall kunna hävda sig vid universiteten måste vi förstärka den forskningsmässiga grunden. Man säger fortfarande att den är fragmenterad och svajig och genom att vi har lärarutbildare som representerar alla läroämnen så är det svårt att etablera samma typ av fundament som man har inom en ämnesverksamhet. Förutsättningarna är annorlunda.
Lärarutbildningens nästa steg?
Efter att ha blickat tillbaka på seminariernas tillkomst och lärarutbildningens inträde i universitetsvärlden kan man fråga sig vilket följande utvecklingskliv är för lärarutbildningen i Finland?
Sven-Erik Hansén närmar sig frågan utgående från hur utbildningen organiseras. Man kan urskilja tre sätt: 1. Man placerar ett ”seminarium” i ett universitet, det kan kallas för en pedagogisk fakultet. Så mycket som möjligt är samlat och delarna hänger ihop. Helhetstänkandet är viktigt. 2. En matrismodell. Där tenderar lärarutbildningen att bli ett slags kontor där man beställer kurser från olika institutioner. Då blir den samlande punkten, det pedagogiska kittet tunt. 3. En asymmetrisk matrismodell som ligger någonstans mitt emellan ettan och tvåan. Mycket av utbildningen är samlat men en del är placerad någon annan stans. Åbo Akademis ämneslärarutbildning är ett exempel på denna modell.
Nyckeln är hur man kan utveckla den asymmetriska matrismodellen, menar Hansén.
– Man kan inte ha hela kompetensen i ett paket, man kan inte hålla så hög vetenskaplig nivå i alla ämnen. Någonstans måste man göra kompromisser.
– En stark tanke hos mig är också att lärarutbildarna skall vara akademisk välkvalificerade och ha möjlighet att bedriva forskning.
Vilka spänningsmönster finns inom lärarutbildningen?
– Det som sker på campus och det som sker i praktiken, det är ganska långt skilda kretslopp. Det är viktigt att få kretsloppen att samspela.
Hur ska man göra det?
– Praktiknära forskning är ett exempel. Och att det finns ett kommunikationsmönster mellan lärarutbildarna, en tätare dialog, säger Sven-Erik Hansén.
Läs också:
Lärarutbildningen i Svenskfinland: ”En ständig dragkamp”
Tidningen Läraren synar den finlandssvenska lärarutbildningen. I följande nr tar vi en titt på de förändringar som är aktuella inom Åbo Akademis klasslärarutbildning.
Text: Mattias Fagerholm
Foto: Mattias Fagerholm, Niclas Erlin
Illustration: Sebastian Dahlström
