Diagnosen fick Olof Wretling när han var sex år gammal. Idag är han femtio fyllda och diagnoserna har blivit fler under åren, närmare bestämt två flyttkartonger. Wretling fick för sig att han skulle be att få ut sina sjukjournaler och hans grävande i kartongerna resulterade i förställningen ”Diagnoserna i mitt liv”.
Föreställningen har blivit en succé i Sverige och hade Finlandspremiär under Educamässan. Olof Wretlings CV är nästan lika lång som hans lista på diagnoser. Han är författare, dramatiker, regissör och komiker. Bland annat har han nyligen medverkat i svenska tv-programmet Bäst i test (Suurmestari i den finska tappningen).
Och diagnoser har Wretling alltså så det räcker och blir över. Att diagnosen ”spring i benen” är korrekt fick publiken under Educamässan erfara. Wretling var både högt och lågt under föreställningen, precis som när han var sex år.
– Diagnoserna i mitt liv handlar om min resa, hur jag blev en skrivande person. Under min skolgång kunde jag inte stava, jag fick dåliga betyg och kunde inte sitta stilla. Det är en berättelse om hur jag upptäckte språket, säger han.
Enligt Olof Wretlig drabbades Sverige i slutet av 90-talet av en diagnostiseringsiver. Det slog ner som en bomb, säger han. Allt skulle utredas: dyslexi, DAMP, ADHD och spring i benen. Rubbet!
– Det är en sak att diagnostisera någon och kanske skapa en insikt hos individen. Det finns anledningar till att man inte kan sitta stilla, har svårt att förstå en text eller problem med att lösa matteuppgifter. Men om vi inte vet hur vi ska ta hand om problemet är diagnosen inte värd fem öre. Vi måste fråga oss vad vi ska göra med diagnostiseringen.
Poängen med diagnoser är att ringa in problem för att sedan kunna erbjuda rätt sorts hjälp. Upplever du att det inte fungerar?
– Min berättelse handlar om min skolgång. Dagens skola ser inte ut som när jag växte upp. Idag finns jättemycket redskap för elever som brottas med olika problem, och det är helt fantastiskt. Det fanns inte när jag växte upp. Men många uppskattar min berättelse för att den ändå går att applicera på dagens skola.
– Jag tycker inte att diagnoserna är så intressanta. Man borde fokusera på prestationen. Jag är mycket mer intresserad av hur man ska nå sitt mål. Diagnostiseringen har tagit allt för stor plats.
Olof Wretling säger sig vara en motståndare till att man ska peka ut någon och säga att man är på ett visst sätt. Den funktionen får diagnoserna lätt. Han vill själv att man ska ställa frågor. I stället för att peka på en elev och säga ”du kommer alltid för sent” kan man fråga: ”Varför kommer du för sent?”
– Då får du de oväntade svaren. Det kan till exempel vara att man måste ta hand om sin lillasyster.
Wretlig tycker också att diagnoser ofta är utpekande och förknippade med skam. I samma ögonblick som man får veta att man är annorlunda skapas en dragningskraft att försöka bli som alla andra.
– När man får reda på att man är på ett visst sätt föds skam. Man känner att man måste försöka passa in, men problemet är ju att ingen riktigt passar in. Alla har sina hinder och färdigheter.
– Skam är motsatsen till det jag pratar om det vill säga lust och engagemang. Tänk på idrotten. Du måste tända din grupp. Du vill få ditt finska landslag att slå Sverige. Man vinner inga matcher om man känner skam och är utpekad. Allt handlar om att hitta individens lust, att tända individen.
Diagnosen blir lätt en stämpel, vilket Wretling själv har fått uppleva. Med dyslexi är det ingen fröjd att få tillbaka sina skoluppsatser där rödpennan har gått hårt åt texten.
– Till slut tänkte jag att jag inte har något med skrivandet att göra. Men det handlar inte om att skriva rätt, det handlar om att skriva bra. Vilken jävla ordning bokstäverna hamnar i är skit samma.
Olof Wretling tycker att vi lever i ett överdiagnostiserat samhälle. Han ser det som ett strukturellt snarare än ett individuellt problem.
– Vi har en massa barn som mår dåligt. Kanske måste vi ändra på strukturen för att individen ska må bra? Egentligen är det kanske samhället som har en diagnos. Samhället borde diagnostisera sig. Det är kanske samhället, inte individen, som har ADHD.
Vilken diagnos har samhället?
– Samhället lider av väldigt mycket spring i benen och panikångest.
Text: Mattias Fagerholm
Foto: Astrid Lindroos
