Vi kan inte välja vad vi minns. Jag kan stå i affären och inse att jag har glömt inköpslistan hemma och vet inte vad jag skulle handla, samtidigt kan jag utan att blinka rabbla min mormors telefonnummer både hem och till jobbet. Momi dog för sjutton år sedan.
Jag har verkligen inget fotografiskt minne och avskyr att plugga till prov. Men på en punkt är mitt minne extraordinärt – man kan rent av tala om en superkraft: jag har oerhört lätt för att minnas dikter och sångtexter, särskilt om de rimmar. Både Hur gick det sen? och Vem ska trösta Knyttet? bär jag med mig i huvudet, liksom Kattresan och Lennart Hellsings ABC-bok. När det gäller psalmkunskap kan jag mäta mig med en hängiven kyrkobesökare – tack vare morgonsamlingarna i lågstadiet. När jag minst anar det överrumplas jag av rader som ”och upp och ned, i kapp, i kapp, gå vågorna likt flötens napp” eller ”Trenar, der liebliche Trenar, starb, o Mädchen von Inistore”. Till vilken nytta, kan man fråga sig.
Med superkraften följer en nackdel, och den är att jag absolut inte kan utföra tankearbete med sjungen musik i bakgrunden. Orden belastar min hjärna och är en enorm distraktion. Fördelarna är att jag snabbt lär mig texterna till de verk vi sjunger i kören, förutsatt att jag kan språket. Jag kan underhålla rastlösa barn under tågresor genom att läsa högt ur böcker som vi inte har med oss. Men framför allt finns det en kraft i orden som ger tröst eller mod när jag behöver det. I mitt textapotek har jag bland annat Edith Södergran, när jag behöver en dos kaxighet: ”En gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck”. Hur botar man panik om inte med Kristina Lugn? ”… vad jag innerst inne vet är överlevandets möjlighet: känn inte, men tänk!” I somras när korselden av syskonslagsmål och alla hundratals måltider som skulle lagas dånade som värst i mitt huvud tog jag min tillflykt till en brygga, lade min kind mot de nötta, solvarma bräderna, och lät Jarl Hemmer sätta saker i perspektiv: ”Simma, simma ut i de vita sommarmolnen! Allting är en spegling och speglingen är allt”.
Jag har verkligen inget fotografiskt minne och avskyr att plugga till prov. Men på en punkt är mitt minne extraordinärt – man kan rent av tala om en superkraft: jag har oerhört lätt för att minnas dikter och sångtexter, särskilt om de rimmar.
Med finstämdheterna och den storartade lyriken samsas texten till ”Den makalösa manicken” och ”Prutiluttan”, som på sin höjd kan funka som partytrick. Men när jag tänker efter hittar jag också också ”rum, tid, sätt, grad, orsak eller någon annan omständighet” (adverbialen), ”aus, bei, mit, nach, zeit, von, zu” (prepositioner som alltid används med dativ) och ”en halv groda dansar aldrig ensam” (gitarrens strängar) – det vill säga rent pedagogiska ramsor.
De pedagogiska ramsorna är sällan lysande konst. Men det kan hända att någon fyrtio år senare med hjälp av en melodi kan rabbla upp namnet på de tolv apostlarna. Till exempel jag.
***
(Utdragen kommer från dikten ”Nyland” av Hjalmar Procopé, körverket ”Vier Gesänge für Damenchor” tonsatt av Johannes Brahms med text av Johann Gottfried Herder, dikten ”Triumf att finnas till” av Edith Södergran, diktsamlingen Om jag inte av Kristina Lugn, dikten ”Spegling” av Jarl Hemmer, sångerna ”Den makalösa manicken” med text av Michael B. Tretow och ”Prutiluttan” med text av Benny Törnroos och Pia Hellsten.)
