När jag var tonåring och ville provocera mina föräldrar var det absolut effektivaste sättet att blanda in finska ord i min svenska. Ibland kan de själva också välja ett träffande ord eller uttryck på finska, men i princip ska språken hållas isär.
Som vuxen har jag sällan ett behov av att vare sig provocera mina föräldrar eller använda finska ord när jag talar svenska, men det finns några ord jag utan att tveka använder, helt enkelt för att de saknas på svenska.
Löyly säger jag. Man kastar löyly och sen sitter man i ångan tills löylyn klingat av. Kasta bad har jag hört ibland men tycker det låter konstlat. Vad då för bad? Bad är bad och löyly är något annat. Jo, jag vet att ord kan ha flera betydelser, men bad är en dålig ersättning för löyly i de flesta kontexter jag kan komma på. Skulle jag ha sverigesvenska gäster i min bastu tvivlar jag starkt på att de skulle ha lättare att förstå vad jag menar om jag talade om att kasta bad.
Paja är också svårersättligt. Klappa låter för hårdhänt, smeka för erotiskt. ”Får jag paja din hund?” funkar fint i Finland, men jag är noggrann med att lära barnen att inte säga så i Sverige. Paj, paj är användbart för att uttrycka sympatier.
Kiila stavar jag med två i som på finska, helt enkelt för att tydligt visa att jag inte menar kila iväg. Tränga sig före är för långt och därför mindre slagkraftigt. ”Låt bli att tränga dig före!” har inte samma pondus som ”Ids int(e) kiila!” På finska är kiila ju både ett substantiv – själva kilen – och ett verb, att kila sig in. Att kila in något någonstans finns också i svenskan, men min första association blir ändå kila iväg och därför fyller kiila en funktion.
Sedan följer ett par ord som visserligen har allmänsvenska motsvarigheter, men där jag föredrar det finskpåverkade. Det finns till exempel några klädespersedlar vars svenska motsvarighet sitter illa i min mun: halare (overall), huppare (munkjacka) och lippis (keps). Halare är ett så kallat ping-pong-lån, där det svenska ordet överhalare har lånats in i finskan, glömts bort i svenskan och lånats tillbaka från finskan. Hur som helst är halaren svenskare än overallen, som jag aldrig riktigt lyckas lista ut hur jag ska uttala. I Sverige lär uttalet vara en generationsfråga. Jag torde vara ung nog att uttala ordet på engelska men helst uttalar jag det inte alls.
Kurabyxorna är mig också kära. Det finska ordet har fokus på funktion (man kan leka i gyttja, kura, när man har dem på sig). På svenska fokuserar man på materialet, galon. Och när vi är inne på gyttja och annan geggamoja vill jag slå ett slag för mutabotten, den dybotten som kramar om ens fötter när man vadar ut på ett dopp i gyttjiga vikar.
