Tiden tycks skapa förändring. Inget är beständigt, allt vi med säkerhet vet är att saker förändras har jag ofta slängt mig med. Även tröstat mig med då saker varit jobbiga. Och det borde väl vara sant … Eller?
Men vad som med allra största säkerhet är sant, är: ”Allt vi med säkerhet kan veta om framtiden, är att vi inget kan veta”.
Och om inget är beständigt – och vi inget kan veta säkert – innebär det att det pågående livet bör kräva att vi anpassar oss. Det innebär att ha ögonen öppna. Vara på tårna. Det pågående livet vill att vi ska anpassa oss till det som är, samtidigt som något inom oss säger att vi borde förbereda oss för det som ska komma. Göra oss beredda.
Men för vad? Vi vet ju inte det.
Inte undra på att vi blir trötta. Att nya planer läggs och läggs om. Framtiden och nuet halkar ju undan hela tiden. Som en hal tvål. Det är stressigt att jaga efter blöta tvålar som halkar undan. Framför allt meningslöst.
Och kanske det är dessa frågeställningar som drar mest i oss inom skolvärlden. Vi försöker vara där för våra elever, se dem, och samtidigt ska vi som pedagoger hålla koll på vad som ska ske nästa lektion. Och den som följer efter den. Gärna ha koll på hela skolveckan. Hela läsåret. Och så planerar vi för något som vi inte ens kan se konturerna av, bara gissa oss till. Hur tusan ska vi då kunna motivera våra elever? ”Vi gör det här därför att det kanske är viktigt längre fram.”
Lycka till med det.
Vad man förstås kan ha är en vision, ett eller flera mål. Det ger oss riktlinjer. Men sist och slutligen vet vi inte helt hundra om någonting.
Så vad ska vi då jobba för?
Visste vi svaret på det så kanske vi slutade upp med att vara människor. Då skulle förmodligen utvecklingen stanna av. Utveckling kräver att vi går från en klarhet till en annan klarhet – inte att vi sitter inne med alla svaren. Då är det ju bara att packa ihop och gå hem.
Så kanske vi ska famla i ovisshet. Att det är mänskligt. Vi bör blicka mot framtiden, men det är bäst att försöka sluta kontrollera den. Försöka lista ut vad som ska ske innan det sker. Och medan vi väntar på framtiden, kan vi ju … leva.
Kanske vi kunde skippa några måsten så att vi kan fokusera på det som verkligen händer i klassrummet? Kanske vi behöver lära ut om att ha ett öppet sinne, så att vi inte fastnar fast i en enda förställning om vad livet är?
Kanske vi behöver lära oss om att vara människor? Få tid att vara det.
