Solidaritet ska inte vara ett tomt ord som löst anknyter till sammanhållning eller kamratlighet – det ska vara djupare än så. Det ska innebära att vi vågar stå upp för och stöda varandra också utan egen personlig vinning. Nästa gång kanske det är jag som behöver stöd för att nå mitt mål.
För ett par veckor sedan läste jag ett sammandrag av en rapport som den svenska centralorganisationen TCO:s tankesmedja Futurion gett ut. Ur rapporten framgår att andelen av BNP som skulle tillfalla arbetstagarna skulle vara 300 miljarder kronor lägre utan facklig organisation. Då den totala summan slås ut på varje arbetstagare i Sverige innebär summan ett lönelyft på 5000 kronor per månad. Vidare säger rapporten att det är endast den högst avlönade tiondelen av alla arbetstagare som inte vinner på det fackförbunden förhandlar fram. Däremot gör alla andra det.
För ett par veckoslut sedan hade jag också glädjen att få delta i Finlands fackförbunds solidaritetscenters (SASK) solidaritetsdagar. Dessa dagar handlade om biståndsarbete till förmån för länder som saknar den avtalskultur och den rätt till facklig tillhörighet vi har i Finland och i Norden.
För mig kändes det främmande och skrämmande hur arbetstagare behandlas ute i världen. Ur vår synvinkel är det svårt att förstå att läget kan vara så pass illa ute i världen ännu 2020. Då det handlar om en kamp för bättre rättigheter för arbetstagare som vi fört för länge sedan. En kamp som förts före vår tid och som vi nu kanske alltför självklart lutar oss mot idag.
Varför är det då så många som idag i vårt land tvekar om medlemskap och inte ser nyttan av att vara medlem?
En orsak kan vara att vi satsat för lite på att föra fram det vi som förbund har förhandlat fram, vilket lett till en tro att facken inte gör något. En annan orsak kan vara att vi inte för fram de förslag om försämringar arbetsgivarna för fram vid förhandlingar (vilket vi nog inte heller i framtiden bör göra), men det har i sin tur kanske lett till att förhandlingsresultaten verkat obetydliga för en del medlemmar. En tredje orsak är att vi kanske har haft det för bra, vilket i sin tur lett till att kampandan inte längre glöder lika starkt som för 50 år sedan.
Resultaten från Sverige visar klart att fackföreningsrörelsen levererar.
Resultaten från Sverige visar klart att fackföreningsrörelsen levererar. Solidaritetsarbetet visar klart att en organiserad arbetstagarorganisation är en garant för demokrati och drägliga arbetsförhållanden. I och för sig kan det kännas olustigt och oroligt att se att många förbund fått strejka för att uppnå godtagbara avtal, men vi måste kunna lägga den känslan åt sidan för att kunna uppnå våra mål. Nu ska även de högt utbildade kvinnodominerade yrkesgrupperna få sitt. Då bör vi visa vägen för varandra, stötta varandra och vara solidariska med varandra under en utmanande arbetsmarknadsvår.
