En viktig framgångsfaktor för den finländska skolan har varit den pedagogiska friheten. Vårt skolsystem bygger på förtroende för undervisningspersonalens professionalism och lärare och rektorer känner stolthet över sitt yrke och tar sitt uppdrag på allvar. Varje individ får handledning på sin individuella studiestig av en högutbildad lärare – jag tror att det här har varit avgörande för vår världsberömda skola.
Allt fler lärare och rektorer vittnar i dag om brist på tid att utföra sitt kärnuppdrag. Att hinna prata med sina lärarkolleger eller reflektera över olika pedagogiska lösningar är svårt. Det här är mycket alarmerande eftersom det urholkar styrkan i vårt skolsystem. Pedagogiken måste diskuteras och utvecklas för att vi ska uppnå bättre lärresultat.
Det är ingen självklarhet att barn och ungdomar har de färdigheter som behövs för att lära sig. Många lärare ser brister i till exempel finmotorik, uthållighet och koncentration, men hinner nödvändigtvis inte hjälpa till med dessa. Det finns sällan tillräckligt med tid för att lyssna, stöda och instruera.
Kraven på att bevisa och dokumentera i dagens skola är höga, varje år blir det mera. Behöver vi faktiskt fler planer för att garantera? Löser verkligen fler strategier problemen? Behöver vi flera ämnen för att tackla samhällsutmaningarna?
Stödfunktionerna är guld, men allt krut kan inte sättas på dem. Varje elev behöver mer lärartid för att bli sedd och hörd och komma vidare i sin lärandeprocess. Här måste gamla måttstockar skrotas, det som funkade förr gör inte det längre.
Vi får ständigt påminna samhället, beslutsfattarna och oss själva om att läroplanen är vårt styrdokument; med rätt resurser ger den resultat och skapar välmående. Hur vi verkställer den behöver vi problematisera. Kanske det behövs mer samundervisning, kanske något helt annat. Klart är att lärare behöver tid för reflektion, det skapar lugn och i förlängningen syns det som uthållighet och nyfikenhet bland eleverna. Fokus blir då på lärandet och den magiska glädjen i att lära sig något nytt uppstår.
Regeringen vill att vi höjer nivån på de grundläggande färdigheterna som att läsa, skriva och räkna. För att det ska lyckas talar man om att ge lärarna arbetsro. Kanske är det så att regeringen ser det vi ser. Vi behöver färre pekpinnar kring vad “skolan borde” och i stället mer förtroende för den pedagogiska frihet som burit vår skola så länge. Ett samhälle som värderar bildning högt värnar om utbildningen och dess personal.
