Jonas Forsman

Också en föreläsning kan ha ett värde

 För tillfället förs igen en diskussion om vad skolans roll skall vara i framtiden och vad undervisningen skall gå ut på. Väl så. Den diskussionen behövs med jämna mellanrum. 

Ännu för ett antal år sedan fick alla vurmare för en total digitalisering av skolan och distansundervisningens underbara värld, ostört med god hjälp av lobbare från företagsvärlden föra fram sitt välsignade budskap. Om inte annat så har coronaepidemin visat hur skört detta tankesystem är och vad det på riktigt innebär för elever (och lärare) att inte träffas, att inte mötas i äkta dialog och diskussion och hur svagare elever lider av detta. 

Men flera kritiska röster har också börjat höras och mantran om att eleven på egen hand skall göra det mesta (på nätet och digitalt) och “ta reda på” svar på livets stora gåtor har lite mattats av. Stark har också diskursen om skolans “avkastning” varit. Hur mycket samhället gagnas (främst ekonomiskt) av vad som lärs ut eller ej.  

Då kommer vi också automatiskt in i diskussionen om själva undervisningens väsen. Skall allt bara handla om olika s.k. kompetenser som skall matas ut och få elever till självlärda robotar som anpassar sig till alla situationer med en knapptryckning? Nyckelord är “kreativ”, “anpassningsbar” och “flexibel”.  

Orden är det i sig inget fel på och de låter bra. Det finns en hel del röster inom företagsvärlden som just lyfter fram detta med hur vi måste utveckla dessa kompetenser. 

Men är det så vi vill ha det?  Är det arbetsmarknaden och främst de ekonomiska premisserna som styr utvecklingen i skolvärlden? Som Rutger Bregman (holländsk historiker och samhällsdebattör) säger, “vilka kunskaper och färdigheter VILL vi att barn skall ha år 2030?”. Han menar ytterligare att tyngdpunkten borde ligga vid att styra och skapa, inte på att förutse och anpassa oss till en marknadsekonomisk modell i all oändlighet.  

Vad är det för fel på att också ge ungdomarna en allmänbildning? Att lära ut fakta och förståelse i en process där läraren trots allt har en central position? Att till och med en föreläsning (som i bästa fall är som en fascinerande berättelse för åhöraren) kan ha ett värde i sig. Hur långt skall vi riktigt gå i vår roll som enbart facilitatorer? Det är i sig inget fel på att jobba mot ett gemensamt mål och ge tyngd åt processen, men finns det tillräckligt utrymme för att “enbart” lära ut ett ämne där elever till exempel helt enkelt lär sig hur ett matematiskt problem skall lösas, varför industrialiseringen kom igång eller hur en sats är konstruerad? 

Sedan har vi den lilla frågan om vilka ideal vi vill lära ut och vad vi önskar oss på riktigt? Återkommer gärna ännu till denna fråga. 

Klassrummet är, och det tror jag vi alla kan hålla med om, i särklass den bästa platsen att bygga upp en bra och till och med bättre värld.