Det är den 14 maj 2020. Flaggan hissas och solen skiner från en klarblå himmel. Skolorna öppnar åter sina dörrar efter en lång vår på distans. På gården hörs glada skratt: “Jee, tillbaka till skolan!” Lärare bär ett leende på läpparna över att äntligen få återse elever, föräldrar uttrycker lättnad över att barn och ungdomar kan återgå till den trygga skolvardagen.
En skolvardag som så småningom visade sig vara allt annat än trygg. En skolvardag som på obestämd tid präglas av ovisshet och tvära kast mellan närundervisning och distansundervisning.
Ovissheten och det instabila läget har lett till ett utbrett illamående bland barn och ungdomar, för många faller mellan stolarna och antalet barnskyddsanmälningar ökar. I skolan ser vi en allmän oro, ökat stödbehov och motivationsbrist hos eleverna.
Lärare är tusenkonstnärer och rektorernas uppgifter kan jämföras med cirkusdirektörens och på något märkligt vis rullar skolvardagen trots rådande pandemi. Men visst har vi trötta lärare och rektorer runtom i våra skolor. Enormt trötta.
Vackra ord och uppmuntran räcker inte längre!
Nu är det extremt viktigt med lyhörda arbetsgivare som prioriterar tid för samtal och lyssnar på sina arbetstagare och sätter in åtgärder för att underlätta arbetssituationen.
Det finns goda exempel i kommuner och städer där man uppmuntrat med engångsersättningar, förmåner och presenter. Små gester och handlingar kan göra stor skillnad i en ansträngd situation.
Även det kollegiala stödet, det informella samtalet och leendet i korridoren eller rutan, får en helt annan betydelse i den krissituation vi lever i.
Samtidigt är det minst lika viktigt att granska om det finns uppgifter eller utvecklingsmål som kan skjutas framåt. Att blint följa kartan kanske inte är det bästa, nu gäller det för arbetsgivarna att kunna läsa terrängen också. Att modigt prioritera rektorernas och lärarnas arbetshälsa är det enda rätta, pandemin och följderna av den kommer att kräva stora insatser, länge.
Jag hoppas att vi en dag kan hissa flaggan i våra skolor och möta en coronafri skolvardag. Vägen dit känns lång. Trots det är min förhoppning att varje lärare och rektor kan stanna upp, andas och återhämta sig under sportlovet!
