Riksdagen har klubbat igenom den så kallade exportmodellen. Lagstiftningen begränsar riksmedlarens rörelseutrymme och redskapen för att lösa arbetsmarknadskonflikter blir färre. I korthet innebär modellen att det är exportindustrin som definierar lönetaket, ingen annan bransch ska få högre löneförhöjningar. I praktiken innebär det att lönegapet mellan den offentliga och privata sektorn ytterligare kommer att växa.
Man kan med fog ställa sig frågan varför lagen pressats igenom. Vid sidan av Finlands Näringsliv EK verkar ingen, förutom Samlingspartiet, tycka att lagstiftningen är en god idé. Värt att notera är att inte heller Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT tycker att det är en god lösning. I en intervju med tidningen Läraren säger KT:s nyvalda ordförande Henrika Nybondas-Kangas att hon inte begriper hur riksmedlaren framöver ska kunna lösa liknade tvister som vi såg våren 2022.
Regeringen har inte heller på ett trovärdigt sätt kunnat beskriva nyttan med modellen. Den senaste kommunala avtalsrörelsen har dock uppenbarligen blivit en nagel i ögat på EK. Man har låtit förstå att Finland inte har råd med den typen av lösningar, dvs det löneutvecklingsprogram som man då enades kring. De senaste 25 åren har vi haft två löneutvecklingsprogram. Man kan med andra ord inte påstå att de är orsaken till att de offentliga utgifterna växer och att Finlands ekonomi hostar. Lika långsökt är det att påstå att man genom att strypa löneutvecklingen inom den offentliga sektorn skulle få fart på Finlands export.
Regeringen har drivit igenom en reform som resulterar i ett infekterat och svårläkt sår på arbetsmarknaden.
Från regeringens sida vidhåller man att lagstiftningen inte alls cementerar att den kvinnodominerade sektorn för evigt förpassas till en så kallad lönegrop. Man menar att det är fritt fram att någon yrkesgrupp får löneförhöjningar som överstiger den allmänna linjen förutsatt att någon annan nöjer sig med mindre. Det här är vad som kallas solidaritet, raljerade SFP:s riksdagsledamot Anders Norrback i tidningen Läraren tidigare i höstas. Det betyder i praktiken att om undervisningspersonalen ska få större löneförhöjningar måste OAJ:s ordförande Katarina Murto gå med hatten i handen till Tehys ordförande Millariikka Rytkönen och be vårdarna nöja sig med obetydliga löneförhöjningar. Man behöver inte vara arbetsmarknadsexpert för att förstå att det aldrig kommer att ske.
Trots att både målet och meningen med exportmodellen är höljt i dunkel drev regeringen igenom en reform som resulterar i ett infekterat och svårläkt sår på arbetsmarknaden. Visserligen har OAJ antytt att man ännu kommer att pröva frågan på EU-nivå eftersom avtalsfriheten begränsas, vilket även justitiekanslern påtalat. Men troligen var riksdagens beslut sista spiken i kistan. Räkna dock med rejäla svallvågor under vårens kommunalval och avtalsrörelse.
