Skolans uppgift är att lära oss att vara långsamma. Så uttryckte sig undervisningsminister Anders Adlercreutz nyligen i en intervju för tidningen Läraren. För att lära sig måste man tåla tristess och långsamhet, menade Adlercreutz. Också innovationsprofessor Alf Rehn var inne på samma linje när han i ett samtal med Läraren för omkring ett år sedan konstaterade att kreativitet föds ur hårt arbete. Sluta spinga efter de senaste trenderna. Utbildningsvärlden behöver inte vara cool, hip eller sexig. Skolan ska satsa på basfärdigheter, slog Rehn fast i intervjun.
Ska alltså skolan stå på bromsen och inte huvudstupa kasta sig in i den digitala världen och låta sig hänföras av den teknologiska utvecklingen? Bör skolan vara ett slags frizon där man kan dra lite djupare andetag utan att fragmentariska informationssnuttar flimrar för ögonen? Ska gamla bildningsideal som läsa, skriva och räkna tas till heders i större utsträckning. Är det rent av önskvärt att det är lite tråkigt i skolan ibland?
Många vid sidan av Adlercreutz och Rehn ser säkert gärna att tempot inom utbildningsvärlden kunde vara skonsammare och framför allt att teknologihets skulle dämpas. Samtidigt är skolan ingen isolerad ö där man kan leva ett liv som är frånkopplat den övriga världen. Tvärtom har skolan samma puls som det omkringliggande samhället. Ett av skolans viktigaste uppdrag är att ge de unga de verktyg som de behöver för att ta sig fram i livet.
Tusendollarsfrågan är vilka de färdigheterna är. Det är inte lätt att avgöra när det är klokt att stå på bromsen en smula och när det skulle gälla att stampa på gasen för att inte hamna på efterkälken. Vilken sorts kunskap kommer att vara vägvinnande i framtiden?
För skolans del är det en balansgång på en slak lina när man ska försöka avgöra vilka kompetenser som kommer att vara värdefulla i framtiden
Frågar man futuristen Perttu Pölönen menar han att vi ska satsa på sådant som en maskin eller en algoritm inte klarar av. En maskin har till exempel ingen känsla, passion eller kreativitet. Och då är vi tillbaka i resonemanget att kreativitet föds ut tristess och idogt, kanske lite tråkigt, arbete.
För skolans del är det en balansgång på en slak lina när man ska försöka avgöra vilka kompetenser som kommer att vara värdefulla i framtiden. Något entydigt svar finns knappast. Men det ligger en del i att inte försöka vara cool, hip och sexig. För hur tråkigt det än låter så är en god läsförmåga och allmänbildning, en stabil kunskapsbas, en bra utgångspunkt i en föränderlig värld.
En sak kan man ändå vara säker på att består trots att förändringens vind blåser. Behovet av sociala kontakter och mänskliga relationer kommer inte att försvinna någonstans. Vikten av interaktion mellan lärare och elev kommer snarare att få en större betydelse. På den punkten finns ingenting som talar för att man ska stå på bromsen.
