Mattias Fagerholm

Coronaviruset visar på lärarnas styrka

Coronaviruset har inneburit en sällan skådad kraftansträngning för skolan. På en dags varsel skulle lärarkåren skifta från närundervisning till distansundervisning. Kreativa och lösningsorienterade undervisningsmetoder har vaskats fram i akt och mening att få undervisningen att fungera.

Direktiven från statsmakten har inte till alla delar varit tydliga och den frustration som lärarna gav uttryck för när undervisningsminister Li Andersson efter bara några dagar av distansundervisning meddelade att alla föräldrar med barn i åk 1-3 trots allt kan föra sina barn till skolan var både påtaglig och befogad. Än en gång fick man styra upp undervisningen på ett nytt sätt. Men än en gång visade lärarna sin styrka och flexibilitet genom att anpassa undervisningen till de förändrade direktiven.

Vi ser nu bara första fasen av pandemin. Det är aningen tidigt att dra några entydiga slutsatser, men några iakttagelser kan man redan nu göra: Lärarna har visat en enorm styrka i förmågan att anpassa sig till de förändrade och minst sagt utmanande förhållandena. Genom att hantera krisen så väl som man har gjort har man byggt upp ett värdefullt förtroendekapital med tanke på framtiden.

Hur rejält det digitala klivet än blir kommer det aldrig att kunna ersätta behovet av den fysiska kontakten med en lärare.

När dammet har lagt sig efter krisen kommer vi att se att sätten hur digitala hjälpmedel har använts i undervisningen har utvecklats enormt. Distansundervisningen har redan, och kommer ytterligare, att tvinga fram konstruktiva och kreativa metoder för hur digitala hjälpmedel kan utnyttjas. Coronakrisen kommer med andra ord att innebära att den finländska skolan tar ett enormt digitalt kliv framåt. Och med tanke på hur arbetslivet och det omgivande samhället ser ut i digitalt hänseende är det värdefullt att skolan kan visa att man har kapacitet att hålla samma takt i den digitala utvecklingen.

Det som också kommer att bli tydligt är vikten av mänskliga kontakter. Hur rejält det digitala klivet än blir kommer det aldrig att kunna ersätta behovet av den fysiska kontakten med en lärare. Lärarens viktigaste arbetsredskap är hens personlighet och i den digitala världen slipas kanterna i lärarprofilen ner en aning. Ingenting kan ersätta det fysiska mötet mellan elev och lärare. Ett möte där man ser och hör just dig. Där man registrerar sådant som inte uttalas. I den meningen är lärarna oersättliga. Det kommer att bli påtagligt under denna undantagsperiod.