Den fick mig att tänka på en annan liknelse som jag hade läst om förut. Att de finska lärarna kallades för ”nationens ljus”. De var hjältar som skulle rusta den nya självständiga nationen med kunskap och bildning. Jag konstaterar att den osedvanliga uppskattningen för landets lärarkår har hängt med ett helt sekel. Det är bara metaforerna som ändrats med tiden.
Läraryrkets höga status är förstås helt avgörande för ett framgångsrikt skolsystem. Det är lite som ett självspelande piano: Så länge den höga statusen finns, finns det ett stort antal sökande till lärarutbildningen – och ett stort antal sökande i sin tur innebär fortsatt hög status. Det är en riktigt god cirkel att hamna i.
Men väl inne i den gäller det att vara vaksam. I det ögonblick trenden börjar vända, är det svårt att stoppa utvecklingen. Det vet vi i Sverige alltför väl.
Läraryrkets höga status är förstås helt avgörande för ett framgångsrikt skolsystem. Det är lite som ett självspelande piano: Så länge den höga statusen finns, finns det ett stort antal sökande till lärarutbildningen – och ett stort antal sökande i sin tur innebär fortsatt hög status.
I början av 80-talet hade läraryrket hög status i Sverige och lärarutbildningen var så populär att den attraherade flest sökande per plats. Det var svårare att komma in på lärarutbildningen än på juristlinjen.
2019 är bilden helt annan. Läraryrkets attraktionskraft har urholkats. Nästan 40 000 lärare har flytt fältet och Sverige står inför en prognostiserad brist på närmare 80 000 lärare. Hur kunde dessa två helt skilda världar uppstå?
Jo, för att under samma decennier som den svenska skolan utsattes för en rad experiment och reformer, fick våra finska kollegor ostört fokusera på sin verkliga uppgift. I Finland fick lärarna undervisa, i Sverige skulle vi handleda och coacha eleverna. I Finland fick lärarna lära ut, i Sverige skulle eleverna lära in. När läraryrket i Finland präglats av stor professionell frihet, har utvecklingen i Sverige gått åt motsatt riktning, mot en avprofessionalisering. De finländska lärarna har bättre kunnat värja sig mot den allt ökande arbetsbördan, för att inte tala om det lyckosamma motståndet mot olika varianter av ”new public management”.
Förhoppningsvis finns det många lärdomar här som Finland kan ta del av, i och med att det även i Finland nu finns oro över läraryrkets framtida attraktionskraft och minskat söktryck till lärarutbildningen. Låt oss hoppas att detta inte är tecken på någon negativ trend, och att nationens ljus fortsätter att brinna med jämn och stadig låga. Eller om vi ska utrycka oss mer trendigt – att FC Barcelona biter sig fast i toppen av La liga.
Åsa Fahlén är ordförande för Lärarnas Riksförbund
Läs också:
