Hur hjälper vi elever att växa upp och bli aktiva medborgare, som intresserar sig för samhället och tror på sin förmåga att fatta goda beslut som gynnar alla? Det undrar du kanske. Det undrar definitivt jag. Det är kanske den viktigaste frågan i mitt arbete som biträdande professor i samhällsdidaktik, med särskilt uppdrag att utveckla didaktiken för samhälleliga ämnen. Vi slänger in ett mått ekologisk och ekonomisk kris, världsledare med smak för fascism och så växande klyftor i informationsekosystem, värderingar och ekonomiska resurser på det. Den som vågar föreställa sig och arbeta för ett bättre samhälle möts inte sällan med hånskratt (eller betydligt värre kritik i kommentarfält).
Jag har ett förslag. Det kräver att vi förstår demokrati som en kontinuerlig strävan att hitta nya perspektiv och inkludera så många olika röster som möjligt i samtalet om ett gott samhälle kan se ut.
I England beslöt man sig nyligen för att ordna en medborgarpanel om eutanasi. I åtta veckor skulle medborgare dryfta frågan, höra olika intressenter såsom anhöriga, läkare, kroniskt sjuka och andra med starka intressen. Det fanns mycket tid att ställa frågor och att diskutera inom gruppen. Här kommer en viktig bit: gruppen hade valts via lottning, men med fokus på att deltagarna skulle representera olika grupper i samhället. Även om medborgarpanelen inte hade lagstiftande makt, tog de sin uppgift på stort allvar, och deras lagförslag kom att väga tungt. Slutresultatet The End of Life Bill, som innebär att eutanasi skulle komma att godkännas på vissa grunder, går nu vidare mot en lag.
Men innehållet i lagen är inte det intressantaste. I sin podcast Past Present Future diskuterar David Runciman, professor i statskunskap, medborgarpanelers betydelse för demokrati. Jag fastnar för en poäng han tar upp: man kunde konstatera att flera deltagare i panelen senare började aktivera sig i samhälleliga frågor. Någon ställde upp i val, någon började driva en fråga som var central i den egna stadsdelen.
Det är ju inte konstigt egentligen. När någon tror på din förmåga att vara med och fatta beslut, när någon på allvar lyssnar på ditt perspektiv så växer du som människa och samhällsmedlem. Jag skulle vilja se skolor där klasserna inte väljer sina elevrepresentanter via röstning (för det göder idén om yrkespolitiker), utan att representanterna synligt lottas ut varje år. Om vuxna får nya insikter av förtroende, vad skulle då inte hända med barn? Sedan måste eleverna får vara med och bestämma om viktiga saker, men det är en annan fråga.
