Bland eleverna som presterar högt i skolan finns många som har en mycket mer utmanande tillvaro än vad som märks på utsidan. De är unga människor som tidigt vande sig vid att vara duktiga på sådant som andra kämpade mer för att klara av. De kanske läste flytande vid skolstarten. De kanske var framgångsrika i sitt fritidsintresse. De kanske fick höga betyg utan ansträngning. Sannolikt fick de också regelbundet höra hur duktiga de var, och eventuellt blev de glada av det, eftersom det tolkades som att de var uppskattade, önskvärda och dugliga.
Ju större del av den ungas självbild som grundas i framgång, desto större är risken att växande prestationsångest med tiden äter sig in och grundlägger den perfektionism som sedan kommer att styra liv och hälsa mycket mer än vi tror när vi säger de uppmuntrande orden eller belönar de goda resultaten. Såhär uttrycker sig en 17-åring:
”När jag får ett A på nånting känner jag lättnad, men lättnaden varar bara en kort stund, för sen kommer jag ihåg allt annat och att det aldrig kommer att ta slut. …och även när jag fick det där A:et visste jag att jag hade kunnat göra det bättre, snabbare eller på något annat sätt. ’Gör ditt bästa bara’, säger de, och det är just det; jag skulle säkert kunna bättre, egentligen.”
Få elever får stöd för sin prestationsångest, för de döljer den länge väl utåt. Kanske överarbetar de sina uppgifter utan att omgivningen förstår hur orimligt mycket tid som ligger bakom det som ser ut som ett förväntat resultat från en högpresterare. Dolda perfektionister kan också hitta anledningar till att skjuta upp igångsättningen in i det sista, så resultatet inte kan bli annat än mediokert – om arbetet alls görs – och då är ”aha, prestationsångest” sällan den första tanke man som lärare tänker.
Att vi har högt ställda förväntningar på våra elever är givetvis bra, och att vi också har högt ställda förväntningar på oss själva är en drivkraft som kan leda till att drömmar blir planer som uppfylls. Ett drag av perfektionism är inte skadligt förrän det blir just det. Gränsen mot destruktivitet går som så ofta vid överdriften, och överdriften har tagit vid där vår strävan efter perfektion börjar ge motsatt effekt och ett sämre mående. Bortom den gränsen ligger kopplingen till depression och ångest mycket närmare än kopplingen till glädje och framgång.
Visst kan vi hjälpa våra unga. Vi kan göra det genom att vara tydliga och konkreta med våra förväntningar. Vi kan också lära dem planera sina insatser i relation till delarnas betydelse för helheten. Men framför allt kan vi föregå med gott exempel genom att låta bli självklandret när vi inför dem ibland gläntar på dörren till vår egen bristfällighet. Kanske är det av flera anledningar en god idé.
