Det talas och skrivs i dagarna mycket om barn och ungas försämrade hälsa, om hur våra unga bär ett oproportionerligt tungt lass i pandemitider. Hemma hos oss väntar igen distansundervisning och hobbyn är på paus. Men det är lindrigt jämfört med hur det är för många andra barn och unga.
I läroplanen för grundskolan betonas vikten av att skapa goda förutsättningar för elevernas växande och välbefinnande. Eleverna ska få lära känna sig själva, sina styrkor och utvecklingsmöjligheter. Allt detta är speciellt viktigt nu i kristider. Frågan är bara om man i skolan fått tillräckliga verktyg med sig för alla dessa viktiga och fina skrivningar. Och var ska man ta tiden för arbetet för ökat välbefinnande? Det har ju (ännu) ingen egen timresurs.
Vi reagerar olika på kriser. Forskare har undersökt vilka egenskaper som behövs i kristider och efteråt för att växa i stället för att bildligt eller bokstavligt lamslås, fly in under täcket eller gå till attack mot allt och alla omkring oss.
Det första som lyfts fram är att människor som med större sannolikhet växer i kriser är människor som kan ta till sina inre styrkor för att ta sig igenom dem. Kanske kan du medvetet arbeta med din uthållighet, ta till din humor, din vänlighet mot andra eller kreativt söka nya lösningar?
Den andra viktiga faktorn handlar om goda, trygga relationer. Ingen kris är omöjlig om vi kan finnas där för varandra. Hellre omtanke alltså, än pekfinger och tillrättavisningar i klassen och lärarrummet.
Faktor nummer tre handlar om att det hjälper att kunna se nya möjligheter och vara flexibel. Inte det lättaste då kriser tenderar att skapa tunnelseende. Pandemin är inget du skulle ha valt, inget någon av oss önskat, men finns det ändå möjligheter som öppnat sig för dig som lärare i och med pandemin? Vad har du lärt dig av den?
Och, för det fjärde, kan du stanna upp och uppskatta det liv du trots allt har, hitta till din tacksamhet och förundran över det som ändå finns? Förundran över hur människor hjälpt varandra, hur eleverna kämpar eller tacksamhet över hur mycket ditt arbete verkligen behövs?
Den sista faktorn som forskarna menar att är viktig kallar de spiritualitet. Spiritualitet behöver inte handla om religion (även om det förstås kan det). Det handlar om att se helheten, se verkligheten ur ett större och vidare perspektiv, söka en mening i allt kaos.
Tänk om forskningen kring att växa genom kriser och praktisk tillämpning av den kunde vara en del av läroplanens skrivningar om välbefinnande! Jag tror det skulle vara viktigt. För kriser lär vi alla få uppleva. Nästa gång heter det kanske bara inte pandemi, utan ”jag är mobbad”/ ”jag kom inte in på den utbildning jag ville”/ ”min pojk-/flickvän gjorde slut” eller ”hjälp, mina föräldrar tänker skilja sig”. Kriser har många namn, men vi kan ge våra elever (och oss själva!) redskap och livsfärdigheter att hantera dem. Och vi kunde faktiskt införa timresurs för ökat välbefinnande.
Forskarna? De heter Lawrence Calhoun och Richard Tedeschi. Vill du googla, använd termen posttraumatic growth.
