Min första avtalsrunda som ordförande för FSL ligger framför mig och jag ser fram emot att få ta tag i den. Under de senaste läsåren har många talat om skolan som ett fundament för våra barns och ungdomars utveckling och garant för såväl kunnande som välmående. Föräldrar har under pandemin konkret sett vad skola år 2020 är, lärarnas och rektorernas arbetsinsatser har lyfts fram och applåderats. Det här är ett bra utgångsläge inför nästa vår då nya avtal för vår bransch ska förhandlas fram.
Om vi granskar avtal och löneutveckling efter de senaste förhandlingarna står varken lärarna eller rektorerna på prispallen direkt. År 2021 lever vi fortfarande i en vardag där den offentliga sektorns högt utbildade kvinnodominerade yrkesgrupper i avtalsrörelse efter avtalsrörelse blir omkörda. En trend som är välkänd och som vi ofta hör att “inte är bra”, men där ingen förändring syns till.
Jag och säkert många andra ställer frågan: Hur är det möjligt? Frågan bemöts ofta med ursäkter om långa ledigheter eller att vi företräder en bransch som bara kostar, inte konkret producerar produkter eller där vinst kan mätas eller tas ut.
Lösningen på hur vi ska kunna lyfta upp våra medlemmar ur en lönegrop är komplex men jag är fullkomligt övertygad om att vi behöver ett löneprogram för de offentliga anställda och högt utbildade kvinnodominerade yrkesgrupperna. Ett program som sträcker sig över en lång tidsperiod och som kan kompensera den faktiska eftersläpningen i löneutvecklingen. Det här kräver mer tid än en avtalsperiod, problemet är så stort att det är orealistiskt att åtgärda på två eller tre år. Det här kräver också att medlemmarna verkligen vill ta tjuren vid hornen.
Det gamla mantrat om att det går så dåligt för kommunerna håller inte längre. Det är en sanning med modifikation. Någonting brister i vårt samhälle om den privata sektorn har råd med löneförhöjningar utöver det avtalade, men inte den offentliga sektorn. För att bibehålla läraryrkets attraktionskraft och därmed garantera kvalitativ och jämlik utbildning måste någonting göras.
Nu gäller det för oss alla att markera att det är vår tur. Visa att allt vår yrkeskår gör och betyder för samhället inte bara ska uppmärksammas med en klapp på axeln, utan även ska synas i lönepåsen och i ökat välmående på arbetsplatsen. Undervisningssektorns röster kommer garanterat att höras. Vår solidaritet, den starka sammanhållningen som finns bland oss lärare och rektorer – det är vår styrka. En styrka som vi nu måste vara beredda att använda oss av.
