Hur ska vi göra den finländska skolan ”grejt” igen? Den frågan ställde tidningen Läraren tidigare under hösten och listade även några faktorer som kan bidra till att vända den nedåtgående Pisaspiralen. SFP:s ordförande, undervisningsminister Anders Adlercreutz, fick ta ställning till Lärarens teser och även presentera sina egna tankar i hur vi ska återta positionen som en stormakt på utbildningsfältet.
Finansieringen: ”Den politiska viljan är rätt kalibrerad”
Det är ofrånkomligt att en högkvalitativ utbildning är kopplad till finansieringen. ”The more you spend the more you get” sammanfattade pedagogikprofessor Fritjof Sahlström det för Läraren.
– Finansieringen har betydelse och det är en politisk intressebevakningsfråga att se till att den är tillräcklig. Det är inte utan orsak regeringen satsar 200 miljoner i den grundläggande utbildningen, vi tror att resurser betyder resultat. Resursen i skolan handlar ganska långt om hur många elever vi har per lärare, säger Anders Adlercreutz.
Regeringen Orpo har lovat att man inta ska skära i utbildningen. Riktigt har man inte kunnat leva upp till det löftet. Visserligen gör man en satsning i den grundläggande utbildningen och reformerar stödet för lärande, men exempelvis yrkesutbildningen har drabbats av nedskärningar. Men med tanke på att underskottet i statsbudgeten är 12,2 miljarder euro är undervisningsministern ändå hyfsat nöjd.
– Den politiska viljan är rätt kalibrerad. I en situation där vi skär ner med 9 miljarder, vilket är en ofantlig summa, har vi ändå i praktiken lyckats bibehålla satsningarna på utbildning. Nästa år ökar de offentliga satsningarna på forskning och utveckling med 280 miljoner. Det visar på att det finns en bred förståelse över partigränserna om att utbildningen är en avgörande framtidsfråga.
En annan större satsning är de ca 100 miljoner som regeringen lägger på stödet för lärande. Reformen ska träda i kraft i augusti 2025.
– Finland är inte längre ett så homogent land som tidigare, det finns flera sorters behov än tidigare och gapet mellan de barn som klarar sig bra och de som klarar sig dåligt har vuxit. Det finns ett större behov för individuellt stöd.
– Tidigare var den finländska skolupplevelsen ganska enhetlig och kopplingen mellan resurser och resultat var inte lika tydlig som jag befarar att den är idag.
Vädjan till kommunerna: Stärk skolan
Anders Adlercreutz lyfter också fram de tilläggstimmar, två veckotimmar modersmål och en veckotimme matematik, som regeringen inför i lågstadiet. Som tidningen Läraren har rapporterat finns det dock kommuner som redan ligger över minimiantalet timmar. Många av dem tackar och tar emot tilläggsfinansieringen men utökar inte timantalet
– Jag hoppas att de tvåspråkiga kommunerna, som med goda skäl har satsat lite extra på modersmål, inte säger att de redan uppfyller målet. Jag uppmanar dem att stärka skolan. Se det inte som extra finansiering utan som en möjlighet att stärka inlärningen
Läs också
Henrikssons timmar ett slag i luften
Förverkligar kommunerna statens vision?
I synnerhet när det kommer till stödet för lärande har kommunerna en stor roll i fråga om att förverkliga lagens intentioner. Finansieringen är inte öronmärkt men statsmakten försöker med riktlinjer och normer styra penningflödet. Bland annat genom att reglera hur många elever med stödbehov det får finnas i en undervisningsgrupp och genom att stipulera att det ska reserveras 0,122 undervisningstimmar per elev för allmänt stöd.
– Vi ser risken att pengarna inte kanaliseras ända fram, medger Adlercreutz.
Borde det finnas tydligare mekanismer att styra de statliga medlen?
– Jag tycker att man måste lita på att de förtroendevalda vill fatta rätt beslut. Den finländska skolans styrka ligger i att man tar ansvar. Vi litar på lärarna och vi litar på kommunerna. Men i vissa kritiska frågor har vi miniminivåer.
I värsta fall går de pengar som är tänkta för stöd för lärande eller tilläggstimmar till exempelvis vägbelysning.
– I värsta fall är det så. Men jag hoppas att kommunerna inser att de idag är bildningskommuner. Utbildningen utgör ca 2/3 av hela kommunens budget.
På ministerns önskelista
Också om statens finanser är ansträngda och tilläggssatsningar inte är aktuella under denna regeringsperiod så kan man kanske ändå i juletid fråga vad som står på undervisningsministerns önskelista.
Om det fanns julklappspengar, hur skulle du satsa dem?
– Jag skulle försöka se till att den förberedande undervisningen för första generationens finländare är så bra som möjligt. Vi borde kunna garantera att alla har ett så bra utgångsläge som möjligt. Om någon halkar efter påverkar det hela klassen.
Vad borde man göra med den förberedande undervisningen?
– Vi kommer att titta på den under regeringsperioden och det har varit diskussion om den borde vara tvåårig. Det är dock en mycket stor ekonomisk satsning.
Är det möjligt?
– Jag har svårt att tro att vi kan ha det som regel.
Nativiteten: ”5-10 procent ska integreras på svenska”
Den låga nativiteten är en av det störta hotbilderna på utbildningsfronten. När elevunderlaget rasar utgör eleverna med utländsk bakgrund en allt större andel i skolorna. Men då integreringen i regel sker på finska går den elevgruppen den finlandssvenskas skolan förbi.
– Det är ett dilemma. Den svenskspråkiga skolan ser ofta helt annorlunda ut än världen runt omkring den. Det medför en risk att de svenskspråkiga barnen inte får de kompetenser som behövs för den värld som de kommer att arbeta i. Det gagnar inte barnen men inte heller finlandssvenskheten.
– I regeringsprogrammet har vi ett mål att 5-10 procent av de som kommer till Finland ska integreras på svenska och det finns vissa finansiella satsningar på språkundervisning på svenska för nyanlända.
En specifik oro hänför sig ändå till den svenskspråkiga integrationsutbildningen. Det finns farhågor att verksamheten ska komma i kläm då ansvaret flyttar från staten till kommunerna.
– Det är något vi noggrant följer med och vi är måna om att framhålla den fria bildningens roll. Folkhögskolorna är helt centrala för integrationen på svenska och vilken lösningen än blir måste deras roll tryggas.
Svenskfinland: ”Vi är inte tillräckligt bra på vare sig finska eller svenska”
Läraren pekade i sin artikel på två akilleshälar i den finlandssvenska skolan: bristande kunskaper i både svenska och finska. Undervisningsministern delar uppfattningen. Vi är tyvärr inte tillräckligt bra på någondera, säger han.
– Modersmålet, läsning och vår förmåga att uttrycka oss i tal och skrift, är grundbulten för all inlärning. Vi läser sämre och vi vet att lässmidighet korrelerar med hur bra vi klarar oss i Pisatest.
Adlercreutz betonar ordet kvalitet när han nämner den finlandssvenska skolan. Att vi håller samma nivå som den finska är en helt avgörande fråga för det finlandssvenska.
– Vi vill inte ha en situation där man upplever att den svenska skolstigen är sämre när man dessutom troligen måste åka några kilometer längre för att komma till den svenska skolan. Vi kan inte ge avkall på kvaliteten. Men den svenska skolan har ett gott rykte och det är av avgörande betydelse att många finskspråkiga vill bli en del av det finlandssvenska. För att det fortsättningsvis ska vara så måste utbildningsstigen vara stabil hela vägen.
Vilka hotbilder finns?
– Jag är rädd för att valet av en finlandssvensk skola är inte lika självklart som det var tidigare. Vi vet att närskolan inte längre heller är det självklara valet. Man måste kunna motivera valet av den svenska skolstigen bättre än tidigare
Tål tristess
Låt oss ännu återvända till ursprungsfrågan: Hur ska vi göra den finländska skolan ”grejt” igen? Vilka är undervisningsministerns ”five cents”?
– Inlärning kräver tid. Man måste klara av att fokusera. För att lära sig måste man tåla tristess och långsamhet. Om världen runt omkring oss är fruktansvärt snabb och vi matas med information i små korta doser är skolans uppgift kanske att lära oss att vara långsamma, säger Anders Adlercreutz.
Text: Mattias Fagerholm
Foto: Leena Koskela
