I januari 2020 lediganslogs de nyländska lärartjänsterna i ett elektroniskt rekryteringssystem. Då befann sig både Nico och Sandra i Vasa för att skriva sina respektive pro graduavhandlingar.
– Vi sökte tjänster fast vi var obehöriga, men vi blev kallade på intervju och fick senare varsitt vikariat på ett år, berättar Nico.
Det fina i kråksången var att vikariaten var i samma skola, Kottby lågstadieskola. I dessa dagar lediganslås tjänsterna på nytt och nu skall de båda söka sina jobb, denna gång som behöriga klasslärare.
Flytt till Helsingfors
– Att flytta till Helsingfors var ett gemensamt beslut.
– Det kändes spännande och helt rätt, säger Sandra.
– Jag har aldrig bott någon annanstans än i Vasa och jag visste ju också att det är i Helsingfors som klasslärarjobben finns.
Hur kändes det att börja jobb i samma skola?
– Det var en bra grej, säger Nico.
– Det var våra första lärarjobb, mycket nytt att ta till sig och bra att få stöd av varandra.
I augusti började sedan jobbet. Då hade Sandra och Nico nyligen flyttat in i sin lägenhet med utsikt över havet.
– Det har egentligen inte varit några problem alls, säger Sandra.
Nico jobbar som kompanjonlärare i en åk 3 och kan bolla tankar och idéer med sin kollega, medan hon själv har en åk 1 som enda klasslärare.
– Jag är den av oss som behöver den andras stöd, säger hon.
Stöd både hemma och i skolan
Er situation är unik. Ni är ett lärarpar som dessutom jobbar på samma skola med sina första jobb. Hur stöder ni varandra?
– Vi jobbar dessutom bokstavligen i klassrummen bredvid varandra i skolan, säger Nico.
– Om Sandra behöver någon hjälp med sin klass är det jag och min kollega som är närmast. De situationer som uppstår har vi kunnat prata om hemma efteråt.
Pratar ni om någonting annat än jobb?
Frågan får både Nico och Sandra att gapskratta.
– Absolut, utbrister de med en mun.
Men, jo, visst blir det mycket jobbprat.
– Då det är positivt prat tycker ingen av oss att det är jobbigt, men om någon av oss haft en dålig dag och mal på om jobbet har vi kommit överens om att den andra får säga att den inte orkar höra mera, säger Sandra.
När det gäller att föra pedagogiska diskussioner påpekar Nico att lärarkollegiet i skolan också är mycket bra för det ändamålet.
Men det som sitter litet djupare och som gör att man känner sig sårbar, tar man hellre hemma.
Tar ni hem övrigt lärararbete? Har ni till exempel dragit gränser för ert bruk av Wilma?
– Vi jobbar i skolbyggnaden från morgon till eftermiddag, tills arbetet är gjort, vilket betyder ungefär 8 till 16.30.
– Vi har inte gett ut våra privata telefonnummer, utan all kontakt sköts via Wilma. Det är praxis i skolan.
När det gäller Wilma (en webbaserad kommunikationskanal för skolan, lärare, studerande och föräldrar) har Sandra och Nico litet olika tillvägagångssätt.
När tittar ni sista gången på Wilma på kvällen?
– Jag får aviseringar på Wilma och kan då kolla om det är något akut. Men det händer nog att jag kopplar bort aviseringarna. Ett Wilma-meddelande kan alltid vänta till morgonen, säger Nico.
Sandra säger inte vara lika bra som Nico på att kolla ett Wilma-meddelande och sedan lämna det till följande morgon.
– Jag måste låta bli att kolla, för om jag ser det så svarar jag på det. Jag har därför stängt av alla aviseringar.
– Däremot är jag duktigare på att inte ta något jobb med mig hem, inklusive rättande av prov.
Nico tar ibland med sig prov hem, som han inte hunnit korrigera i skolan.
Både Nico och Sandra har hobbyer som är mer eller mindre tidskrävande. Nico sysslar med bouldering, som är en sorts klättring och Sandra spelar futsal, en variant av fotboll, i laget GFT, Golden futsal team, från Esbo, som spelar i ligan.
Det betyder träningar två gånger i veckan och matcher på veckosluten.
– Det har varit bra att ha sin gamla hobby kvar då jag började med ett nytt jobb, säger Sandra, som medan hon bodde i Vasa spelade i det lokala laget FC Sport.
– Båda mina föräldrar härstammar från Närpes, där man inte hör så mycket finska. All finska jag lärde mig i Vasa kom via futsalen. Men jag hade och har nog stämpeln finlandssvensk i bägge lagen, beroende på att lagen är väldigt finska.
Nico är i sin tur tvåspråkig och har haft svenska som skolspråk, men spelat fotboll på finska.
– Också mina kompisar på gården var finskspråkiga.
Nu är det den tvåspråkiga miljön i Helsingfors som gäller. Sandra har läst gymnastik som långt biämne och är alltså behörig också för åk 7–9 i gymnastik. Nico har för sin del läst geografi som kort biämne, men inte läst vidare eftersom coronapandemin gjorde att studierna, 60 studiepoäng, skulle ha skett på distans, och det kändes inte genomförbart.
Har du planer för en fortsättning?
– Nej, inte än! Den här första terminen som lärare har gått ut på att överleva, skrattar Nico.
– Jag har haft många utmanande jobb, men detta är utmanande på ett helt annat sätt. Det har jag sett fram emot och har nu fokuserat på att göra ett bra jobb.
Text och foto: Tom Ahlfors
