Pia Rehn Bergander

Vi utvecklas inte i ett vakuum

I tjänsten besöker jag ofta klasser med den gemensamma nämnaren att någon anser att det finns olösta problem där. Det kan vara rektorn, läraren, en elev eller alla på en gång som tycker att nånting man inte själv kan reda ut är problematiskt. Det är ett underbart uppdrag. Jag känner mig som Sherlock Holmes varje dag jag får göra sådana besök.

Alla klasser består av nästan förutbestämda mänskliga beståndsdelar. De har i regel minst två rörliga element som vandrar omkring i kreativa ärenden.

Där finns också minst en desto mer tystlåten elev som drar sig in bakom huvan, luggen eller det osynliga skalet likt en sköldpadda, diskret delaktig eller försjunken i vad som förhoppningsvis är en givande dagdröm, men det är svårt att avgöra.

Några uppsträckta händer brukar snabbt bli bekanta, ibland för att de är angelägna om att visa kunskap, ibland för att de är angelägna om att ifrågasätta meningsfullheten i det som ska göras eller hur det ska gå till. De skolduktiga suckar i senarenämnt fall inombords eftersom väntan på det som av läraren anses väsentligt precis blev ännu längre, och omkring dem finns eleverna som fiskar upp mobilen medan tid är, vilket innebär att de varken utvecklas eller märks särskilt mycket under lektionerna.

Ännu mindre märks bara de som inte kom dit alls.

Jag ser ibland en parallell inre film när jag betraktar sådana rum, och i den är eleverna vuxna. Att flytta alla några decennier år framåt i tiden ger mig spännande tankar samtidigt som jag påminns om skoltidens värde. Har alla hittat sin plats, brukar jag tänka när jag ser framtidsfilmen. Har ifrågasättarna börjat forska eller blivit entreprenörer, eller har de förädlat sin skepsis bortom gränsen till trubbel, så det nu mest blir att sitta på en bänk och ifrågasätta förbipasserande? Vad blev av de skolkodade eleverna? Är de statstjänstemän? Lärare kanske? Har de revolterat? Har någon dröm förlöst den ackumulerade handlingskraft som aldrig låg i betygen för den tankfulla sköldpaddan i hörnet?

Vi utvecklas inte i ett vakuum, utan i vår kontext. Att eleverna går i just den grupp jag besöker, med just den läraren, spelar roll. Frågan är bara vilken och hur stor roll det spelar för den enskilda.

Det händer att före detta elever jag möter i nutid berättar vad jag sa till dem i matkön när de gick i åttan för tjugo år sedan, och även om just det de berättar om är något som påverkade dem positivt väcker deras goda minne skräckblandad glädje i mig. Om vardagliga ord från en lärare väger så tungt för en enskild ung människa, hur hisnande tungt väger inte då ett yrkeslivs läraruppdrag för vår värld.

Senaste artiklar