Förra veckan var jag i Göteborg. Finlandsinstitutet hade ordnat seminarium. Temat för dagen var digitalisering och AI. Alla pratade om sitt. Bra, tror jag. Jag minns inte så noga. Inte ens vad jag själv sade. För det jag minns är Kurt Torsell, direktör från finländska Utbildningsstyrelsen.
Många känner honom som Kurre. En tung försvarspjäs i den finländska utbildningsvärlden. När Kurre hade pratat klart frågade någon honom om hur det dagspolitiska – telefoner, psalmer, sexualupplysning – syns i hans arbete, där på statliga ministeriestyrda utbildningsstyrelsen?
Kurre log snett. Skakade på axlarna. Slog ut med händerna. Orden sades inte rakt ut– vi spelades in för kommande webbdistribution – men budskapet var tydligt. Det finns större frågor, sade gesterna. Vi har ännu viktigare saker att tänka på. De sakerna är vad vi finländska utbildningsbyråkrater håller på med, var vad som gick fram.
Jag fick nästan tårar i ögonen.
Och jag tänkte på de kvinnliga lärare vi mötte i Degerö lågstadieskola när vi för snart 20 år sedan flyttade från Sverige till Finland. Vi skulle skolstarta i Helsingfors, efter att precis ha gjort det i Uppsala.
Sköt ni ert, som föräldrar, så sköter vi det här med att vara lärare, var deras budskap. En helt annan hållning än den vi mött i förskoleklassen i Flogstaskolan, där lärarna försynt och försiktigt nästan bad om lov att få undervisa våra barn.
Mötet med de finländska klasslärarna har varit med och format min bild av finländsk skola. Direktör Torsells svar påminde mig om dem. Och om min hyllande hållning till professionell frihet och ansvar.
Men fungerar det? Helt säker kan man aldrig vara. Integritet och yrkesstolthet kan skapa tröghet och konservatism, med risk för att förlegade värderingar styr. Och från det självständiga är steget inte långt till Kimi Räikkönens ”just leave me alone I know what I’m doing”. Tanken på att ha en finländsk perkele-typ som värderingsgarant är inte lika bekväm som tanken på Kurre och lärarna. Men min bild är att finländsk pedagogik försöker ta ansvar för sin frihet. Data respekteras, det finns nätverk för fortbildning och utveckling efter slutförda utbildningar, och den som vet är än så länge viktigare än den som tycker. Men det behövs ännu mera professionell nyfikenhet. Och insikt om att när man för många gånger bett andra – allmänhet, politiker, experter – bestämma i enstaka frågor kommer de så småningom att göra det om allt. Utan att fråga före, och med ett så stort öra för det dagsaktuella att det långsiktiga slutar att höras.
