Det var mitt intresse för Norden i kombination med att jag var bra på svenska som ledde till att jag blev nordist. Vid tretton års ålder fick jag vistas i Danmark en sommar och insåg att danskan, vid första anblicken, ligger längre ifrån svenskan än vad jag hade hoppats, men att den vid närmare betraktande inte är så avlägsen ändå. Jag tillägnade mig strategin att försöka göra mig förstådd på svenska och lära mig förstå danska, vilket var lättare år 1990 än det är i dag. Eller framför allt var alternativet, att tala engelska, svårare – varken min nya danska vän eller jag var särskilt bra på engelska. Vi blev goda vänner, Line och jag. Vänskap är en utmärkt motivator som borde utnyttjas mer, och mer ömsesidigt, i språkinlärning. Efter flera år av sommarveckor i Danmark och danskbesök i Finland har språkörat vant sig och jag slipper numera ställa om hjärnan när jag hör danska. Tack vare olika streamingtjänster är det lätt att upprätthålla åtminstone passiva (receptiva) språkkunskaper – de aktiva (produktiva) språkkunskaperna kräver att man talar och skriver själv.
Grannspråk är kul. Inte alla språk har lika nära släktingar som svenskan, norskan och danskan är, men släktspråk finns det gott om. (Ett av de mest kända undantagen är baskiska som är vad man kallar ett isolatspråk.) Ett projekt jag vill ta mig an är att lära mig estniska. Jag är bra på finska så det faller sig naturligt att försöka erövra ett av finskans närmaste släktspråk. Men man behöver inte alls behärska ett språk särskilt väl för att kunna dra slutsatser baserat på släktskap. På en semesterresa i Portugal hade jag nytta av mina franskkunskaper och min väldigt primitiva spanska när mannen på busstationen inte kunde något annat än portugisiska. Mitt ressällskap var storligen imponerat och jag håller med om det är ett rätt coolt partytrick att kunna fejka språkkunskaper så väl att man får vad man vill ha.
En annan gång jag fick vad jag ville ha var på ett café på Gran Canaria. Mitt ressällskap och jag ville köpa var sin öl, och eftersom vi ville ta med dem till stranden förklarade jag att jag inte ville ha dem i flaska utan på burk. ”No quiero una botella, yo quiero una olla” formulerade jag, med franskan som hjälp. Servitören pekade lite roat på ölburkarna och frågade om det var dem jag menade. Innan mitt ressällskap hann bli alltför imponerat skyndade jag mig att förklara att jag gissat och lika gärna kan ha beställt en dosa öl – jag hade inte riktigt klart för mig vilken typ av behållare en olla är. Riktigt så illa som dosa var det inte. Olla betyder nämligen kastrull.
