Finland har hamnat på efterkälken när det gäller andelen högt utbildade. Det visar OECD:s jämförelser. Jämförelsen kommer varje år men fokus varierar. OECD har 38 medlemsländer och ska främja sysselsättning och tillväxt.
Hos oss är andelen akademiskt utbildade ganska stabil – kring 40 procent. Men i jämförelsen halkar vi efter för att andelen i andra länder har ökat.
För 25 år sedan låg andelen högt utbildade hos oss i OECD-topp, för 14 år sedan, 2011, låg vi ännu klart över medeltalet.
År 2020 var andelen 44,7 procent men året därpå 40,1 procent. Förändringen beror delvis på att arbetskraftsundersökningarna hade gett en för positiv bild av andelen högt utbildade.
Finland halkade nedåt på OECD:s lista. 2021 befann vi oss i samma grupp som Chile och Turkiet.
Beslutsfattarna har givetvis noterat det här.
Under regeringen Rinne/Marin lades målet vid att hälften av alla unga vuxna år 2030 skulle ha högre utbildning. Det var ambitiöst och skulle ha förutsatt en ökning på 9 procentenheter under 9 år.
Regeringen Orpo formulerar sig lite försiktigare och målet är att nå så nära 50 procent av de unga vuxna som möjligt.
Det är kanske onödigt att i tidningen Läraren motivera varför högre utbildning är viktigt – men i korthet är sysselsättningen bättre och inkomsterna högre. Det gäller även om arbetslösheten bland dem som har högre utbildning har ökat den senaste tiden.
Det politiska målet är alltså att fler i Finland ska bli högutbildade.
Men en del universitet har reagerat med att sänka kraven. Åtminstone Helsingfors och Tammerfors universitet har sänkt kraven som ställs på doktorsavhandlingar.
Tidigare skulle så kallade artikelavhandlingar bestå av tre till fem vetenskapliga artiklar. Vid Helsingfors universitet gäller nu två till fyra artiklar, men det kan till och med räcka med en enda artikel.
Redan 2018 mildrade Helsingfors universitet kraven som ställs på pro gradu-uppsatserna.
Till saken hör att antalet examen innebär pengar för universiteten – doktorsavhandlingarna inbringar mest.
Problematiken är knappast riktigt så enkel som den kan framstå genom min beskrivning, men trenden är ändå oroväckande.
Finland behöver högt utbildade människor, som kan sin sak. Är rätt metod då att sänka ribban?
Knappast.
Vad har vi egentligen uppnått med en större andel högutbildade i vårt land om vi samtidigt luckrar upp kraven?
Vi vet att många unga mår psykiskt dåligt och är stressade. Men inte heller den problematiken kan lösas med sänkta krav. Det har dessutom varit anmärkningsvärt tyst kring den här förändringen. Var är debatten?
